Marie Pettersson är kritiker, förläggare och skribent på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Pjäsen utspelar sig i en stuga i Arild där paret Richard (Per Graffman) och Karin (Cecilia Borssén), båda i sextioårsåldern, planerar att tillbringa sin sommar, tillsammans med väninnan Leila (Birte Heribertsson) och Richards dotter Elsa (Hanna Carlsson) med son.

Den frånskilde grannen Olof (Fredrik Dolk) hör också till pjäsens olyckliga gäng, där alla är fast i sina egna föreställningar om hur livet ska levas. Karin vill att Richard ska trappa ner och umgås mer, som vore det ålderns höst. Richard å sin sida drömmer om att göra karriär som curator.

Elsa kämpar med sin självbild i rollen som mor och verkar ha tappat all glädje på kuppen. Leila är upptagen av förälskelsen i en sexton år yngre man.

Ja, livet lunkar på med sina generationsproblem, relationsbråk och frånskilda tindertanter. Men så händer något som förändrar allt. Av en slump upptäcker Karin att Richard är otrogen. Det är något av pjäsens epicentrum när Richard, känsligt spelad av Per Graffman, förklarar hur det i själva verket är Karin som puttat honom in i en annan kvinnas famn. Genom att inte se, genom att inte ”beundra” honom nog.

I förstone skrattar man åt Richards uppblåsta och patriarkala utspel. Men samtidigt är väl osynliggörandet av den andre ett av de vanligaste skälen för separation? I en hjärtskärande scen frågar Richard sin hustru om hon vet vad han jobbar med; hon kan inte riktigt svara. Nej allt förändras faktiskt inte, och Karin verkar mest störd över att sommaren nu inte blev så som hon hade tänkt sig.

Den här föreställningen är inte så djupsinnig, inga nya insikter om skilsmässa, åldersskillnad eller äktenskap drabbar mig egentligen. Snarare är ”Att skiljas” en tragikomisk fars som bärs upp av igenkänningens lysande kraft och av skådespelarnas utmärkta arbete med ett manus som skrapar lite väl mycket på ytan av dessa frågor som vi ju alla måste ställa oss. Vad är kärlek? Hur lever jag mitt liv autentiskt?

”Ibland önskar jag att livet skulle drabba mig”, utbrister Olof i en av pjäsens bästa scener, som ett svar på det som nyss hänt hans vänner. Han omfamnar med viss skräck det faktum att allt inte blev som de tänkt sig, denna försommar i Arild. Men det är väl också det som är livet, inte en rät och förutsägbar linje utan ett svårtolkat och ibland rätt underbart kaos?