Carolina Söderholm är konstkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Det går vilt till i Dana Schutz konst. På Louisiana målar hon fram sina världar med feta penseldrag för att förgöra dem i samma andetag. Bisarra karaktärer och omaka sällskap armbågar sig fram på enorma dukar, skapar, slåss och stretar medan de balanserar på katastrofens rand.

Det danska museet följer upp sin satsning på nutida måleri med denna amerikanska konstnär, välkänd i sitt hemland men sparsamt visad i Norden. Till skillnad från tidigare kraftsamlingar med svenska Karin Mamma Andersson och brittiska Cecily Brown, var mina förväntningar inte så stora. Då hade jag inte räknat med den energin som Schutz grälla, påstridiga uttryck utstrålar på plats. Snart är jag inte bara motvilligt imponerad utan uppriktigt fascinerad. Om det finns ett klassiskt, nästan ömsint upplägg i skildringen av kostymmän på grönbete i ”Men's retreat” (2005) är det intressant att se hur hon efterhand blir allt mörkare och skarpare. I ”The visible world” (2018) möter den nakna kvinna som liggande poserar vid en skräpig havskant stint publikens blick. Det är ursinnigt och förödande starkt.

Självklart passar Louisiana på att skriva in Schutz, född 1976 och verksam i Brooklyn, New York, i en radikal expressionistisk tradition med rötter i danske frifräsaren Asger Jorn, museets egen husgud. Sanningen är att Schutz, vilket kuratorn Anders Kold också påpekar, öser friskt ur konsthistorien – från 1800-talets franske revolutionsromantiker Eugène Delacroix till den fräna politiska satiren hos det tyska 1920-talets George Grosz. Lägg därtill surrealismens fantasteri och den råa, deformerade kroppsligheten hos efterkrigstidens konstnärer som Germaine Richier.

Dana Schutz målningar och skulpturer talar dock för sig själva. Eller snarare smaskar, skvalpar och vrålar de av vanmakt och skratt.

På pressvisningen gav konstnären ett eftertänksamt intryck. Hennes lågmälda framtoning fick det att kännas än mer absurt när hon spekulerade i vad som skulle hända om man kunde äta sig själv. Denna hypotetiska kannibalism utvecklade hon i serier som ”Self eaters” och ”Face eaters” under sina genombrottsår under det tidiga 2000-talet. I en rad fasansfulla, burleska bilder slukar män och kvinnor glupskt sina kroppsdelar, varpå frågan uppstår vad som händer sen. Kan man smälta och sedan återskapa sig själv? Här läggs grunden till Schutz universum där tillvarons kreativa och destruktiva krafter drabbar samman. I målningarna ”Making new legs” och ”The reformers” försöker personer ställa saker till rätta genom att modellera fram nya alternativ. Men vare sig det handlar om att forma nya ben eller en ljusnande framtid, går arbetet inte särskilt bra.

Materian bär på både ett löfte och motstånd. De senaste åren har Dana Schutz börjat knåda sina figurer i kletig lera som blir till kraftfulla bronsskulpturer. I måleriet är molnen tunga som stenar, färgen är köttig och tjock i grisrosa, brandrött och smaragdgrönt. Det är ingen slump att hon i de två nya, gigantiska målningarna ”The wheel ” och ”The public process” ger konstnären och diktaren framträdande roller där de febrilt arbetar, omgivna av hot och kaos. Det finns något provocerande, fåfängt och likväl förtröstansfullt i hur de fortsätter skapa mot alla odds.

I ”Mountain group” trängs en samling av eremiter, äventyrare och klimataktivister på toppen av ett berg. Är de ute efter att rädda världen pekar de dessvärre åt vitt skilda håll. Oavsett om hon målar en familj eller ett politiskt parti finns denna dragkamp mellan individ och kollektiv inbyggd. Det är lätt att betrakta dessa samarbeten i sammanbrott mot en samhällskritisk botten. Men framför allt dras jag till hur enträget Dana Schutz brottas med existentiella frågor kring ensamhet och gemenskap, vanmakt och hopp. Mitt i allt det groteska ger det hennes utställning en överväldigande, rentav episk, tyngd.