Thomas Millroth är konstkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Lars Englund (1933) är lätthet och rymd. Som i Malmö konsthall, 2014, då klot av tunna metallband tecknade snabba skär i luften.

På Moderna museet trängs nu verk från hela hans konstnärskap. Jag tvingas gå tätt inpå. Och det gillar jag: det blir många intima möten i en upptäcktsresa som börjar med det tidiga 1950-talets teckningar och grafik fram till de flätade luftkorgarna och dagens ”Stabiler” av plåt.

Han debuterade 1953. Och redan i de tidiga bilderna anar jag en väg ut ur tidens stränga konstruktivistiska bildideal.

Några målningar från åren runt 1959 är ljusa intill upplösning. Vagt antydda geometriska element försvinner i ett dis där färg och form knappt går att urskilja. Detta undanglidande formspråk hade kvaliteter som han förde vidare till relieferna några år senare. Då lät han konvexer och konkaver spela med och mot varandra i böljande rörelser, svåra för blicken att fixera.

Motsatsen till dessa ljusa undflyende verk är den tunga svarta ”Volym” av gummiduk (1964–1966). Det är ett rum där det elastiska materialet vägrar vara väggar och inredningen med pösiga kuddar är en ganska osäker upplevelse. Det är visserligen mjukt men mörkt och tyst. Rummet är tömt på språk och trygghet.

Gummi som skulpturmaterial hade Englund upptäckt under betonggjutning. Han hör till den generation som vände den traditionella skulpturen ryggen. I stället för virtuost modellerade kroppar i ädla metaller kom stål, plåt och plast, oädla material från industrin. Vardag i stället för evig brons. Kritikern Hans Eklund noterade att Englund riktade ”utblickarna mot en rad igenkännande företeelser ur vår närmsta omvärld” (Katalog Galerie Burén, 1965). Konsten skapades ur det som fanns omkring oss.

Men allt ovidkommande är bortrensat. Det industriella är inte hårt och obönhörligt, tvärtom finns både något drömskt och mänskligt i verken. Som till exempel den stora skulpturen av svart fjäderstål, ”Pars pro toto”, 1979, som hänger i verkstaden och spelar mot sina egna flimrande skuggor på väggen. Jag vågar kalla den existentiell, i ständig dialog med sig själv. Det är en inre resa att följa det växlande skuggspelet och se hur allt fast löses upp.

”Stabilerna”, 2018, i plåt är stadigare. I sin uttalade markkontakt sträcker de sig försiktigt på tå. Men inför Englund kan betraktaren aldrig vara säker. Vad med färgerna? Illande grönt eller takplåtsvart. Känslorna vacklar och gör mig lite osäker. Inget är givet, omprövningar nödvändiga. Också för konstnären själv. Se bara hur envist han söker en liten nyans, som kan bli ett visuellt genombrott, i de skisser och teckningar som sitter på väggarna. Ett mönster också för betraktaren. När jag delar rum med alla dessa verk vill jag också se på det viset. Det handlar inte om att tolka världen men att vara i den.

Att uppmärksamt röra mig runt skulpturerna i olika turer är en fysisk upplevelse. Som att dansa.

Och det är precis vad Adèle Essle Zeiss (1983) ‒ dansare och konstnär från Stockholm ‒ gör med sin installation på lastbryggan. Tre rediga plankor är upphängda i vajrar. På ena sidan är tunga cementsäckar fastsatta med silvertejp och på den andra sitter en dansare. Alldeles stilla. Plankorna böjs, träet är inte motivet utan visar kraften i jämvikten. Det är stillhet i spänning där minsta rörelse sätter igång en långsam dans i den svävande installationen.

Både Englund och Essle Zeiss använder enkla material som synlig energi. En kontemplation över det mest mänskliga av allt, den egna kroppen.

Adèle Essle Zeiss och Lars Englund. En perfekt matchning.