Johan Malmberg är kulturredaktör.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

”Pressen på hur man ska se ut har ökat jättemycket sedan sociala medier kom.” (Elin)

”Jag har även en släkting – en läkare – som ofta kommenterar min vikt, nu i vuxen ålder.” (Lee)

”Vi jämför oss med alldeles för overkliga ideal. Kändisar, kvinnor vi ser på sociala medier.” (Maja)

”Det är svårt att inte ta till sig av vad andra tycker och tänker.” (Alexandra)

Rösterna i utställningskatalogen bär på all den vrede och frustration som det här samtalsämnet brukar väcka till liv. Hur kan vi, eller i detta fall kvinnorna, med all samlad kunskap reproducera den här besattheten av smala kroppar?

Fotografen Linda Unnhem har samlat 20 kvinnor i "En dag ska jag komma i den här”. Alla visar de upp sig och ett plagg som, i de flesta fall, är för litet.

Nej, det är inte första gången ämnet hamnar under lupp och framförallt inte första gången det ställs framför en kameralins. Och ju mer brukat ett ämne är som konstnärligt projekt, desto större krav ställs på originalitet. Vet inte hur många konceptuella fotoprojekt om body shaming jag har sett från kroppspositiva avsändare – alltid välmenande, inte alltid fungerande.

Jag bara nämner det för att förklara att det inte är den på alla vis sympatiska viljan eller tematiken som gör Linda Unnhems arbete så pass lyckat. Det är helt medvetet inte heller i fotografin som sådan, bilderna är strikt funktionella och illustrativa. Men nu ska dessa fotografier och de fysiska plagg, som även hängts upp i rummet, också ses som något annat: en början på ett samtal.

För det är vad detta är. Ett frö som sås för att väcka betraktarens nyfikenhet och i förlängning få debattlustan att växa. Att döma av reaktionerna på vernissagen funkar det alldeles förträffligt.

Så är också "En dag ska jag komma i den här” ovanligt smart utformad i sitt personliga tilltal. Lägg märke till hur rösterna som är citerade ovan riktar blicken utåt, mot anhöriga, samhälle eller sociala medier. På ett eller annat vis antyder de att de är dömda att bli bedömda av andra. The male gaze, som Laura Mulvey kallade objektifieringen av kvinnan för ett halvt sekel sedan. Det är ett alldeles logiskt sätt att reagera på hur det är att drabbas av omvärldens kroppsideal, ett helt logiskt sätt att rationalisera sin vrede över ett ätstört samhälle.

Men det intressanta här är hur Linda Unnhems påtagligt enkla grepp vänder blicken.

Nog vet de här kvinnorna allt om ruttna ideal utifrån. Nog vet de allt om hur de skulle vilja reagera.

Men så hänger de där pyttesmå shortsen som passade i tonåren och tittar uppfordrande på dem. Den gamla festklänningen. Reafyndet. De tajta jeansen. Alla skickar de högst personliga frågor till sina bärare: vad säger drömmen om dessa dig och din omgivning?

Och de får vernissagepubliken att med minimal startsträcka tala djupt personligt om generationernas brottningsmatcher med ätstörningar och kroppsideal. Och hur dessa olyckligt bärs vidare – inte bara av ett yttre samhälle utan mycket bokstavligt av oss själva.

Linda Unnhems utställning här på Kulturhotellet är bara början på ett processverk som nu också öppnar upp för fler berättelser, kvinnors och mäns. Jag är nog inte ensam om att vara nyfiken på vart det leder.