Tusen dagar har gått sedan deras förra uppsättning, beklagar sig revynestorn Lennart Jensen. Pandemin kom i vägen. Och sedan gör stormen Otto att de blir ”blåsta på premiären” så att ytterligare en dag hinner förflyta innan det är dags för revyensemblen att möta sin publik.

Spelglädjen går inte att ta miste på. Den åtta personer starka ensemblen, tillsammans med de fyra musikerna, levererar en liten glädjebomb på Dunkers kulturhus. Mixen av sketcher, små krumelurer, rena sångnummer och trolleritrick, genomsyras av lust och lekfullhet.

Ämnena som avhandlas spänner från allmänna och ganska självklara som höga elpriser, pandemi, padelhajp, elbilar - till lokala om lasarettrenovering, Petter Stordalen-dyrkan och Sundsturande. De flesta av texterna är skrivna direkt av eller för ensemblen. "Jag har bott vid en landsväg" blir "Jag har stått i en bardisk" (på Foraea). Några av numren hade förvisso träffat mer rätt om de fått visas upp för en publik redan för ett år sedan.

Allt är inte roligt, allt har inte ens någon ordentlig poäng, men det mesta är charmigt. För att vara en revy är föreställningen också tämligen fri från tjuvnyp och påhopp. Det är ingen, varken verklig person eller skådespelare, som på allvar hånas eller dissas. Och jag saknar det inte. Det är faktiskt ganska skönt i en tid av påhopp åt alla håll, att slippa bevittna det även från scenen.

Framför allt bjuder Helsingborgsreyn på en kärleksförklaring till den egna staden. Första akten avslutas med ett långt sångnummer där olika stadsdelar besjungs, till olika låtar.

Revyensemblen är samstämd och ser ut att ha kul tillsammans. Det är också ett proffsigt gäng där klädbytena går kvickt och övergångarna mellan numren flyter sömlöst.

Men det som framförallt imponerar är den musikaliska nivån. Man gör klokt i att nyttja ensemblens duktiga sångare. Musikerna på scenen är också hela tiden med på noterna. Låtvalet är kul och piggt.

Till ett antal gamla örhängen läggs modernare poplåtar. Veronica Maggios "Jag kommer" blir med nya texten "Så trånga" en finurlig kommentar till vardagsproblematiken med för trånga träningstajts. Adeles ”Hello” görs om till ett knäppt dansnummer innefattande en badboll och randiga badtrikåer.

Ensemblen verkar ha hittat sin egen stil och känns trygga i den. Helsingborgsrevyn är egentligen precis det som en lokal revy ska vara – lokal och med hjärtat klappande för den egna staden.