Matti Edén är musikkritiker och skribent på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Marguerite, Malmö Operas turnerande föreställning, är en radikal omtolkning av Goethes Faust. Inte oväntat är det operamannen Rickard Söderberg som sätter tänderna i det tyska standardverket och serverar en vildvuxen musikmix som bygger på följande tankeexperiment: Hur hade dramat slutat om Luise von Göchenhausen, författaren som förvaltade en kopia av Urfaust, själv fått fatta pennan?

Alltså sätter regissören Melker Sörensen en gåspenna i skådespelaren Katarina Lundgren Huggs hand och ger henne uppgiften att agera berättare som både styr och kommenterar handlingen. När Göchenhausen tycker Goethe är fånig – vilket är ganska ofta – ändrar hon.

Objektet för Fausts kärlek, Marguerite hamnar mer i fokus, hon blir enligt terminologin ”agerande subjekt”, medan Faust skall göra en inre resa mot större ömsinthet. Författaren ändrar så att brorsan Valentin blir, visserligen en soldat men ändå en känslig människa som är ihop med den likaledes känslige Wagner.

Goethe, han har inte fattat mycket. Det är snudd på att det manliga geniet hamnar med rumpan bar 2023.

Frågan är i vilken grad upprättelse för århundraden av globalt patriarkalt förtryck motiverar lösa dramaturgiska grepp och ett könspolitiskt skrivande på näsan. Vissa partier i första akten, när Marguerite kommenterar sångarna ter sig faktiskt rent förnumstiga, nästan som dramaövningar från 1970-talet.

Musiken? Söderberg har tillsammans med pianisten och den utmärkte arrangören Nils-Petter Ankarblom använt uteslutande kvinnliga kompositörer, från barocktonsättaren Barbara Strozzi genom romantiker som Cécile Chaminade, Augusta Holmés, Ethel Smyth och Amy Beach till nutida musikalkompositören Jill Santoriello samt Barabara Pravis ”Voilà” från Eurovision 2021. Kanske är det brasilianskan Chiquinha Gonzaga som inspirerat till många sydamerikanska tongångar och rytmer som spelas på cajon, slagverksinstrument med ursprung i skoputsarlådor, gitarr, fiol, cello och trumpet.

Greppet att låta sångare spela instrument och vice versa – ingen nämnd och ingen glömd - skapar ett mycket levande flöde med ständiga kontraster mellan opera, operett, chanson, schlager och tango. Musicerandet blir intimt.

Det tar lite tid för mig att fatta en sak. Med detta vildvuxna upplägg ska man inte förvänta sig sammanhållen uppbyggnad med kulminationer enligt en tydlig dramatisk kurva.

I andra akten faller pusselbitarna mer på plats. När Lundgren Huggs Göchhausen smälter in i ett härligt sång- och danskollektiv försvinner känslan av feministisk skrivbordskonstruktion. Idén går från tanke till kropp. Omtolkningen träffar rätt ton, och den går mer i den goda underhållningens tecken. I andra akten blir Rickard Söderbergs njutningsfullt gestaltade Mefisto lagom läskig. Romantiska duetter kan motiverat blomma ut.

Marguerite landar i ett mustigt slutnummer med drag av både Exorcisten light och Benjamin Syrsa. Till slut framträder det som jag saknade i första akten: En sympatisk glimt i ögat, den som kommer sig av självdistans.