Äldreomsorgen kommer alltid i kläm. Så verkar det vara om man lyfter blicken. Sverige har många stora problem som inte är nya, en del har mer än åtta år på nacken.

Det är klart att ett gammalt problem med en polismyndighet, som visar att den inte har kapacitet att lösa problemen måste lösas och debatteras, men också kapaciteten inom svensk sjukvård, där för många operationer skjuts upp gång på gång.

Typiskt är dels politikernas saktfärdighet, men också de svenska myndigheterna, som ofta när de borde få fart under galoscherna allt för ofta resonerar. Det vi inte klarar idag kanske vi hinner imorgon. Om näringslivet hade resonerat på samma sätt hade vi sett många konkurser.

Det är klart att saker och ting inte kan fortgå på samma sätt och det gäller att sätta ner foten.

Ett område som alltid kommer i kläm är äldreomsorgen och som man så tydligt struntar i, kanske beroende på att de anhöriga också är gamla och inte orkar och många av de yngre inte har tid.

Genom aktivitet i många media har bredden i kontaktytan blivit stor, dvs människor som på olika sätt hamnat mellan stolarna. Enbart bekymret med de två parallella organisationerna inom äldreomsorgen skapar stora bekymmer, dvs personalen blir de som indirekt har ansvaret att koppla in sjukvården.

Glömmer inte när frågan om vaccinering av personalen kom upp och efter samtal med chefer, sjukvården hamnade på vårdcentralen och till slut att det skulle vara Region Skåne som bestämde. Ofattbart – och mycket riktigt blev personalen sjuk och avdelningen smittades. Jag har sett och jag vet. Det självklara tog veckor att lösa.

Det sätt som äldreomsorgen hanteras kan enbart ske eftersom så många livskamrater till de på äldreboendet inte orkar och för många barn inte har tid. Även chefskapet tycks vara ett tydligt problem - inte minst slutar chefer så ofta att de aldrig hinner lära känna personalens kapacitet.

Nu måste politikerna ta sitt ansvar, kan jag säga efter att i alla fall jag indirekt kommit i kontakt med genom mejl, telefonsamtal och möten.

Jag skulle aldrig och jag säger aldrig sitta i en organisation som inte tar tag i äldreomsorgen – det gäller i princip allt, varav en del beskrivits ovan, men också det som är så viktigt, det vill säga den sociala omsorgen. Att sitta i en rullstol hela dagarna med i högsta grad minimal omsorg är omänskligt. Utbildning, schemaläggning och löner måste ses över.

Jag är inte ensam om att känna olust även om personalen ofta gör vad de kan, men de är för få. För en tid sedan var det bara två varav en var ny på avdelningen och därför inte kände till de olika ”patienterna”. Ofattbart.

Ni som bär ansvaret måste ta tag i frågan nu… signaler kommer från hela nordvästra Skåne på olika sätt.

Kjell Cronert