I sommar spelar det svenska damlandslaget fotbolls-VM i Nya Zeeland och Australien. Lagkaptenen kommer att bära regnbågsbindeln med budskapet "One love", en politisk markering för hbtqi-personers rättigheter. En självklarhet, enligt spelarna.

Och om den internationella fotbollsorganisationen Fifa gör som vid VM i Qatar i somras, och hotar med böter och sportsliga straff?

”Vi kommer inte backa. Vi är kvinnor”, säger vikarierande landslagskaptenen Kosovare Asllani till DN (20/2).

Ett uttalande som kan tyckas provocerande. Varför skulle de kvinnliga spelarna inte vika sig lika lätt som herrlagen gjorde inför Fifas hot? Men Asllani har en poäng. Det är skillnad. Kvinnor har genom historien varit pionjärer i kampen för jämställdhet och rättvisa.

”Vi har alltid fått kämpa mer, vi har alltid fått sämre resurser, vi har alltid fått sämre av allt egentligen. Om vi skulle fortsätta att acceptera det skulle det betyda att vi står still. Och det vill vi inte göra, vi vill framåt och vi vet vad vi förtjänar”, säger hon och sätter fingret på något väsentligt.

För den som är van att kämpa kommer kampviljan och motståndet mer naturligt. Jämställdhet och politisk förändring hänger ofta på att ett fåtal modiga går i täten och drar med sig resten. De svenska damspelarna vet vad som krävs: en rörelse, ett lag och spelare som går ihop för att tillsammans sätta press på Fifa.

Det engelska laget har redan meddelat att det tänker bära regnbågsbindeln under VM.

”Vi kommer att fortsätta, vi påverkar inte bara fotbollen utan försöker även ha en positiv påverkan på samhället och det här är ett sätt vi kan göra det på”, säger lagkaptenen Leah Williamson (SVT 16/2).

Olydnaden kommer kanske att kosta, både ekonomiskt och på fotbollsplanen. Men vilken politisk kamp för jämställdhet har inte gjort det?