Christine Antaya är konstkritiker på kultursidan.

Erik Thörnqvists stora skulptur ”Cartesian Crawler” (2022) liknar ett skelett av ett högteknologiskt urtidsdjur. Upprinnelsen till verket var att Thörnqvist slogs av hur skyddstunnlarna som byggts vid rymdbasen Esrange utanför Kiruna var ett formmässigt eko av raketernas projektiler upp i luften. Accelerationen uppåt hade en motsvarighet åt andra hållet, ned i jorden. Hur kan man säga någonting om detta?

Skulpturen kommer en bit in i Lunds konsthall, men fungerar som en bra inledning på en grupputställning där konstnärens översättningsarbete mellan tanke och material, att nå fram till ett språk, är ett framträdande tema.

Svaret på hur man når fram är ofta abstraktion, där det föreställande och igenkännbara fragmenteras, upprepas, förvrängs eller stöps i ett annat material. Det som först fångar min blick är Linda Lamignans pastellfärgade kalabassformade skulpturer, som hänger i guldfärgade kedjor från taket. De är gjorda i paraffin, en biprodukt från oljeindustrin, vilket har kopplingar till konstnärens bakgrund både i Norge och Nigeria, men tycks stimulera samma del av min hjärna som gillar färgglatt godis. Utställningen är som helhet brokig och överlag är det de mest visuellt ovanliga verken som stjäl showen. Lamignans monokroma paraffinmålningar på andra våningen, till exempel, framstår som mer auktoritära och stumma än kalabasserna.

Ett av de starkaste verken är Paola Torres Núñez del Prados sönderklippta remsor av peruanskt tyg, med ett ljudspår som aktiveras när man rör vid det. Temat – den peruanska ursprungsbefolkningens exploatering – förstärks av beröringen som krävs, när jag väl har börjat klappa det så står jag kvar, även om jag inte förstår quechuan som talas.

Här framstår abstraktion som en motståndshandling hellre än en formmässig stil. Detta är inget nytt, det var en viktig strategi för feministiska konstnärer under 1900-talet, inte minst när det gällde att ifrågasätta framställningen av kvinnokroppen genom konsthistorien. Och i vår tid har den amerikanska queerteoretikern Jack Halberstam skrivit om abstraktion som en metod att representera transerfarenheten utan att hemfalla åt att fetischisera kroppar. Att visa hur abstraktion kan berätta om komplexa sakförhållanden och erfarenheter är ett viktigt ärende för en utställning.

Kroppen är viktig även i denna presentation men den är sällan synlig. Jag tycker mycket om sprödheten i Ester Fleckners stora träsnittstryck. De små geometriska formerna, kontrsasteras mot en titel – ”Woodbeds, brimming” – som refererar till sovrum och sexuellt slang. En tydligare anspelning på kroppen finns i Fathia Mohidins minimalistiska installation som utgår från gymkulturens disciplinering och kopplingar till våld. Mohidins verk visades i en kritikerrosad utställning på Bonniers konsthall härom året men här känns det tyvärr lite inklämt och inte tillräckligt dominant, som ofta är kruxet med grupputställningar.

För trots den luftiga konsthallen får jag känslan av att man klämt in för mycket. Det blir ofta krockar mellan verken vilket lägger fokus på deras olikheter, som om det vore en tävling. Lösningen är kanske att gå dit flera gånger, ta in lite i taget. Börja med att klämma på Torres Núñez del Prados tygremsor.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!