Det rasar ett brutalt krig i Ukraina, en mänsklig tragedi och hela Västvärlden ställer upp för att få ett slut på det.

Sverige stödjer Ukraina med förnödenheter, militär utbildning och vapen till frihetskampen i Ukraina. På så sätt är Sverige indirekt delaktigt i kriget, för Sverige bidrar till kriget genom att politiska beslut omsätts av Försvarsmakten, som i sin tur levererar militärt stöd till Ukraina.

Svenska kyrkan har sedan 1500-talet samarbetat med landets militär, följt i dess fotspår och erbjudit militär själavård.

Försvarsmakten vet att det också är viktigt och avgörande att upprätthålla stridsmoralen, ingjuta mod, andlig hälsa och begriplighet för att utöka individens kris- och krigstålighet.

I krig som i fred finns det en nära koppling mellan staten, militären och kyrkan genom det sanktionerade militära våldet.

Sedan den fullskaliga invasionen i Ukraina har svenska medier i stor utsträckning anlitat militära experter, men inte gett något mer omfattande utrymme till etiska diskussioner och reflektioner kring vad Sveriges roll i den förändrade situationen kan innebära.

Sveriges Natoansökan gick igenom utan någon större debatt eller diskussion.

Politiker som tidigare värnat den svenska neutraliteten och alliansfriheten vände från en dag till en annan när Rysslands president Vladimir Putins hänsynslösa anfallskrig mot Ukraina fortsatte. Samtidigt finns det bland unga människor i Sverige idag en rädsla och en undran för vad det kan innebära att bli uttagna till värnplikt. Det är också något helt naturligt att vilja värna om sitt liv.

Den svenska militären använder en standardiserad utbildning för att få soldater att snabbt kliva över den moraliska och psykologiska spärr som människor har mot att döda andra människor. Det dröjer inte länge från det att en soldat börjar sin grundutbildning till dess att hen får ett vapen i sin hand, order om att sikta och skjuta på pappfigurer som liknar människor. Våldet är sanktionerat av staten, inte illegalt och kriminellt som det som sker på gator och gömt i hem.

Inom militären är det ett känt faktum att ett antal soldater i världen varje år begår självmord till följd av sina upplevelser i krig och militär utbildning i fredstid. Hittills har Sverige varit förskonat från det.

I en miljö där effektivitet behöver uppnås i dödandet, selekteras och slås de personer ut som ändå inte, i det långa loppet, klarar av att strida.

I Sverige tycks det idag vara en självklarhet att unga människor i försvaret av Sverige men också på plats i ett annat Natoland genom Natosamarbetet, ska vara beredda att både döda och offra sina egna liv, när det så krävs, det är inte valbart. Det är nästintill tabu att tala om det sanktionerade våld som sker efter politiska beslut. Nu handlar det om att dö, döda och förgöra för att stå upp för de mänskliga och demokratiska värdena.
Ett värdigt samhälle måste åtminstone veta vad det begär av unga människor eller av sina medborgare. När det är oroliga tider behöver det finnas de som formulerar, känns vid och ger plats åt sorg, vanmakt, skuld, meningslöshet och rädsla.

Den etiska diskussionen måste finnas även inom det komplexa området sanktionerat dödligt våld.

Det militära våldet trappas alltmer upp för att möta den ryska aggressionen.

Sverige levererar allt fler stödpaket, det skickas hjälmar och varma kläder men också mer och mer avancerade vapensystem till Ukraina.

Den etiska triangeln mellan politiker, militär och kyrkan tycks gå hand i hand in i det sanktionerade militära våldet utan någon större reflektion och diskussion. Politikerna är rätt nöjda med att stödja Ukraina och hindra den ryska utbredningen, en viktig del i det internationella säkerhetsarbete som pågår mot kriget.

Den nära och långa relationen mellan Svenska kyrkan och Försvaret bör inte förhindra Sveriges biskopar att föra en etisk diskussion kring krigets högsta pris, människors liv. Går det att blunda för det okränkbara människovärdet eller finns det tillfällen då det är rätt att både kränka det och släcka liv? Gäller rätten till självförsvar i allt?

Den destruktivitet Rysslands ledning har visat sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina ser inte ut att ha något slut. Därför går det inte att ignorera existentiella frågor, sår eller den rädsla som också finns i det svenska samhället.

Det svenska samhället behöver möta behovet av frågor kring ondskans och våldets mekanismer. Det trotsiga hoppet och det goda måste bevaras och skyddas – den brutala kalla ondskan är en realitet, men det är den goda varma kärleken också.

Det tillfaller inte enbart de värnpliktiga eller soldater att vara modiga, hela samhället bör vara det och våga handskas med de existentiella och etiska frågeställningarna. Var finns Sveriges kulturliv när Sverige nu alltmer blir en del av kriget som rasar i Ukraina? Var är politikerna, forskarna, journalisterna, författarna, filosoferna, debattörerna, ledarskribenterna? Vad betyder ett människoliv för dem?

Försvarsmakten handhar ett sanktionerat våldsmonopol och ska i ett skarpt läge använda sig av det för att värna svenska värden och demokratiska rättigheter. Att tillsammans dela oron, smärtan och sorgen över den obarmhärtiga verkligheten med krigets realiteter är att visa respekt för människovärdet.

SKRIBENTERNA

Helena Myrstener, präst i Svenska kyrkan i Malmö

Håkan Silverup, officer i Försvarsmakten och doktorand i sociologi vid Lunds universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.