Förutsättningarna för barn att röra på sig blir allt sämre och tillfällena för fysisk aktivitet allt färre.

Skolgårdar blir allt mindre, inte alla skolor har tillgång till idrottshallar, föräldrar skjutsar sina barn alltmer och många organiserade aktiviteter blir allt dyrare.

Senare i vår ska regeringen ta emot en rad förslag på insatser för att öka befolkningens fysiska aktivitet, ett uppdrag som en statlig kommitté våren 2020 fick i uppdrag att ta fram.

Endast en tredjedel av alla barn i Sverige når upp till de 60 minuter daglig rörelse som WHO, Världshälsoorganisationen, rekommenderar.

Vi är övertygade om att det offentliga stödet till organisationer som arbetar med att främja barns rörelse måste förändras i grunden. Nu går merparten av de offentliga satsningarna via anslag till Riksidrottsförbundet.

Men flera undersökningar, till exempel av forskargruppen Ung livsstil, visar att långt ifrån alla barn har ett intresse för idrott så som idrottsrörelsen definierar det och att fler och fler föredrar att röra på sig på andra sätt. Det behöver återspeglas i hur det offentliga stödet fördelas.

Idrottsrörelsen gör ett ovärderligt arbete för alla de hundratusentals barn och ungdomar som tycker om idrott och som varje vecka får möta duktiga och engagerade ledare. Men idrottsrörelsen klarar inte ensam av att möta behoven hos alla de miljontals barn som behöver röra sig varje dag.

Att barn väljer bort idrott kan till exempel handla om att de inte känner sig tillräckligt duktiga, har dåliga erfarenheter från idrott i skolan eller inte känner sig hemma i en idrottsförening. För vissa är organiserad idrott kopplat till höga krav på prestation. Andra tycker inte om just de formerna för att röra på sig.

För att möta de olika behoven barnen har behövs ett brett utbud av aktiviteter. Förutom sådant som idrottsrörelsen erbjuder kan det vara olika former av lek, spontanidrott, interaktiva spel, kulturutövande och friluftsliv.

Alla de kommersiella aktörer som har etablerats de senaste åren är ett bevis på att efterfrågan på andra aktiviteter än traditionell idrott är stor. Företag som erbjuder sådant som hinderbanor, lekland och trampolinparker bidrar till att många barn rör sig. Men det är alldeles för dyrt för att vara ett kontinuerligt inslag i barns vardag.

Utanför idrottsrörelsen finns uppfinningsrika ideella aktörer som genom nya lösningar bidrar till att barn är fysiskt aktiva - och har kul. De utvecklar appar, lånar ut utrustning, organiserar aktiviteter, skapar nya anläggningar och sprider kunskap. Kruxet är att eftersom de inte är uppbyggda på ett sätt som passar dagens bidragssystem har de svårt att få ta del av såväl statliga som kommunala bidrag och tillfälliga satsningar.

Att det inte finns någon myndighet som har i uppdrag att främja fysisk aktivitet är ett problem. En sådan myndighet skulle kunna stötta aktörer utanför idrottsrörelsen.

Kommittén för främjande av ökad fysisk aktivitet som senare i vår lämnar sin slutredovisning till regeringen har tidigare angett att Folkhälsomyndigheten bör få ett utökat ansvar för främjande av fysisk aktivitet. Det tycker vi är bra.

Det utökade ansvaret bör medföra en förändring som innebär att statliga pengar kan fördelas till ideella aktörer som främjar fysisk aktivitet bland barn - oavsett hur aktiviteten sker. På så sätt kan nya innovativa aktörer, tillsammans med idrottsrörelsen, driva arbetet med att främja barns rörelse framåt.

SKRIBENTERNA

Johan Högman, lektor i idrottsvetenskap vid Karlstads universitet

Christian Augustsson, lektor i idrottsvetenskap vid Karlstads universitet

Stefan Wagnsson, docent i idrottsvetenskap vid Karlstads universitet

Sofia Nankler, verksamhetschef vid Centrum för fysisk aktivitet i Göteborg

David Matthiasson, verksamhetschef för Fritidsbanken Sverige

Emma O Jangö, verksamhetschef för Hej främling!

John Laselle, verksamhetsledare i Löparakademin

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.