Carolina Söderholm är konstkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

David Svensson har en förmåga att få tingen att berätta på oväntade sätt. Under 2000-talet har jag sett honom bygga skimrande landskap av folkhemmets begagnade lampkupor och antika kubanska ljuskronor. Med sin känsla för ljus och rumslighet har han flitigt anlitats för offentliga uppdrag.

När han nu ställer ut på Pumphusets konsthall visar han ett nytt omfattande verk. De senaste två åren har han arbetat sig fram genom böckerna i ett antikvariat. Om det funnits en relief tryckt på pärmen har han lagt en tom äldre boksida mot ytan och gnuggat fram motivet med krita. I tre montrar visas sida efter sida där bilder av fartyg och vulkaner, änglar och tussilago träder fram ur kritan, vars grå, mossgröna och roströda nyanser för tanken till bokpärmens färg.

Resultatet är lågmält. Men som så ofta i David Svenssons arbete tycks det färdiga verket rymma ett mått av magi eller besvärjelse. Metoden kallas frottage och användes av 1920- och 30-talets surrealister. Konstnärer som Max Ernst gnuggade fram märkliga landskap ur trädets bark. På svensk hemmaplan skapade imaginisten CO Hultén 1947 på liknande vis landets första artists book med titeln ”Drömmar ur bladens händer”.

Det intressanta är hur David Svensson får tomrummet att tala. Motiven har ursprungligen präglats in i bokpärmen som en nedsänkning i ytan, ett negativt avtryck. När konstnären gnuggar blir motivet synligt inte som en kontur av färg, utan genom frånvaron av färg. Genom att lägga sig helt tätt mot materialet framkallar han dess berättelse ur glömskans djup.

Även i ”Absent stories”, en serie vackra, formsäkra collage av gamla böckers försättsblad, spelar frånvaro en avgörande roll. Att de gulnade sidorna ofta är tomma får blicken att skärpas inför de avtryck som tiden gjort, händer som bläddrat och solljus som blekt.

Utställningen på Pumphuset ger ett luftigt och sparsmakat intryck, men rymmer fler intressanta verk. Dit hör ”The melting down” en samling halvt nedsmälta bägare, vaser och skålar i det lysande gulgröna glas som färgat av uran blev populärt i 1800-talets Centraleuropa. Tjusande och oroande påminner de kvaddade objekten om radioaktivitetens förödande strålkraft och historia.

I jämförelse framstår serien ”Drapings” diskret med sina sammetsreliefer i ljuvt dämpade kulörer. Ändå är det min favorit. Här har konstnären funnit sin förebild i hur tyger, mantlar och dräkter skickligt framställs i det tidiga renässansmåleriets religiösa motiv. Genom att rugga upp sammetens mjuka yta återskapar han utsnitt av draperingar och veck. Konturerna som tar form skulle kunna suddas ut med en handrörelse och skiftar beroende på hur ljuset faller och betraktarens position. Återigen tecknas närvaron av något som inte är där. Ungefär som om den lena sammeten hemsöktes av vålnader efter kroppar, gester och scener laddade med symbolik.

Dessa bilder är flyktiga men mättade med skönhet, betydelser, beröring och tid. Enkla, mångbottnade och raffinerade visar de styrkan i David Svenssons arbete.