Efter en stunds bilfärd på avskilda grusvägar i Slätteröd utanför Skurup viker Percy Nilsson plötsligt in i skogen. Vi följer efter honom så gott vi kan i den sluttande och något svårmanövrerade terrängen. Gyttjigt underlag, nedfallna grenar och djupa gropar är dock ingen större utmaning för hans robusta Land Rover.

– Nu när jag är gammal vill jag ha en bra bil som jag lätt kan ta mig in och ut ur. Det var min son som valde den – ”en sån här ska du ha”, sa han. Annars är jag själv ointresserad av bilar, säger Percy Nilsson som stannat till vid ett jakttorn.

Percy Nilsson verkar ha ett okonstlat förhållande till sin ekonomiska rikedom. Till skillnad från alla andra skånska miljardärer som vi kontaktat under arbetet med vår serie, har han inga större problem med att prata om pengar.

– Jag har alltid försökt att vara den jag är utan att göra mig till.

Han sparkar lätt i den uppbökade skogsmarken som gränsar till öppen jordbruksyta, artikulerar om vildsvin som ställt till med oredan, och pekar med sin gångkäpp mot ett kärr nedanför slänten.

– Detta är hjärtat. Det här var i många år vår lekplats under konferenser och personalfester med PNB. När vi hade våra stora kalas var vi runt ett par hundra personer här.

I det viltrika naturområdet var jakt på dovhjort, kronhjort och vildsvin en given aktivitet i de återkommande festprogrammen. Därutöver bjöds gästerna på olika lekar som syftade till att stärka lagkänslan.

– Du ser den smala spången som går genom vattnet. Den skulle man springa över med en rullebör – och med en annan gubbe sittande i rullebören. Du kan tro att folk drattade i plurret, säger Percy Nilsson och skrattar gott åt minnet:

– Jag råkade nog också själv ut för det. Sedan arrangerade vi kuddkrig och en massa annat skoj.

Den idag 79-årige näringslivsprofilen växte upp under tämligen enkla förhållanden i centrala Malmö. På somrarna tillbringade han mycket tid hos sina farföräldrar på landet där han utvecklade sitt tycke för skog och mark. Redan som barn började han samtidigt tjäna egna pengar genom bland annat godisförsäljning.

I sena tonåren blev han snickarlärling men startade ganska snart eget företag, Percy Nilssons Bygg (PNB). Bolaget växte även vidare inom fastighetsbranschen där Percy Nilsson blev en av Malmös största egendomsägare på privatsidan. Efter 25 år sålde han PNB och sitt fastighetsbestånd. Försäljningen gav en stor reavinst, vilket ledde till att han av skatteskäl flyttade till Bryssel i Belgien som blev Percy Nilssons hem de kommande tio åren.

I mitten av 1990-talet återvände han till Sverige och köpte tillbaka hälften av PNB som även utvecklades på entreprenadsidan. Och kring millenniumskiftet blev jaktskogen i Slätteröd ett allt mer rotat rekreationsområde för personal inom PNB-koncernen, dess företagskunder och andra vip-gäster.

– Zlatan har varit med, han har suttit här i skogen många nätter. Det fina är att man verkligen är sig själv tillsammans med alla i jaktlaget. Det är det som jag tror att Zlatan gillar, att han kan vara anonym.

Percy Nilsson har själv valt platsen för vårt möte. Skogsmiljön knyter även an till samtalet om socialt umgänge inom den yppersta penningeliten.

– För min del blir det mycket golf och en del jakt. Jakten handlar mindre om att skjuta djur och mer om att umgås i skogen och fixa och greja med jakttorn, säger Percy Nilsson som i sammanhanget kommer i kontakt med likasinnade människor från de finaste salongerna:

– Ibland jagar jag tillsammans med kungen. Vi har jagat både här i Skåne och på hans egna jaktmarker ovanför Stockholm, det är en förmån. Jag är också med i en annan klubb som kallas för 40-mannaklubben med kungen som ordförande. Där finns bland andra Wallenbergarna och andra höga gubbar och damer.

Han har inte mycket till övers för personer ”som blir jägare över en helg”, utan tycker att jakt är något som man ska ”fostras i under många år”. Själv använder Percy Nilsson fortfarande ett gevär som han köpte tidigt på 1970-talet, och jaktmunderingen som han är klädd i för dagen uppges ha 20 år på nacken. Men i väl insatta kretsar anses äldre och nött jaktutrustning också vara något av en statusmarkör.

– Nja, det vet jag inte. Jaktkompisarna undrar hur fan jag kan ha kvar min gamla bössa. När det gäller kläder så handlar jag bara kvalitetsplagg som håller länge. Då slipper jag ränna runt i affärer, för sånt orkar jag inte med.

Han säger sig heller inte gå igång på dyra armbandsur, bilar eller båtar. Och börshandel roar inte honom – ”det är ointressant med aktier som går upp och ner hela tiden”.

– Jag är ingen prylgubbe. Jag bor i ett gammalt LB-hus som inte är särskilt flådigt jämfört med många andra kåkar i Höllviken, säger Percy Nilsson som dock medger att han haft perioder då han sökt kickar genom lyxobjekt:

– När jag var fattig för länge sedan så hade jag en guldkedja runt halsen, men den la jag av. Och när när jag bodde i Belgien så samlade jag på konst, men där drabbades vi av inbrott. Sedan dess tycker jag inte det är lönt att ha dyra grejer på väggarna som kan stjälas.

När vi träffas är han nyss hemkommen till Sverige efter semester i spanska Marbella, med en gyllenbrun nyans i ansiktet som skvallrar om annan väderlek än den gråmulna himlen över Slätteröd och skogens nakna grenar.

– Här är vanligtvis otroligt vackert, det blir helt annorlunda om några månader när löven slår ut.

Fram till dess har Percy Nilsson alla möjligheter att unna sig ytterligare semesterresor om och när lusten faller på. Samtidigt utgör arbete fortfarande en stor del av hans vardag. Morgnarna inleds ofta med träning, dels för formens skull, dels för att han ska orka jobba så mycket som han vill.

– Det är en mänsklig drivkraft att vilja ha mer pengar för att utveckla företagsverksamheter till det bättre. Men min privata plånbok är en annan sak, i den behöver jag inte mycket mer än trygghet. Det är lyxigt att kunna handla vad jag vill i livsmedelsaffärer utan att behöva tänka på prislappar.

Han menar att det nog är lättare för människor som själva har skrapat ihop sina förmögenheter att också vara öppna med sina framgångar, jämfört med ”stackare som ärver en massa pengar”.

– Jag har kamrater som har nästan 60-åriga barn som fortfarande får månadspeng. Sånt gillar jag inte, man måste lära sig att skapa sitt eget kapital. I det avseendet har jag lyckats med mina egna barn, de är duktiga.

Percy Nilsson tycker fortfarande att det roligt att göra affärer. Han beskriver sig som en ”rastlös själ” på jakt efter nya företagsprojekt att sysselsätta sig med. För 1,5 år sedan sålde han Malmö arena och intilliggande fastigheter till Malmöbolaget Doxa. Själva påskriften av miljardkontraktet gav honom trots allt inte samma tillfredsställelse som processen med att ro affären i hamn.

– Jag gillar allra mest att driva och utveckla projekt. 2010 gjorde jag en annan jätteaffär när jag sålde min golfbana i Spanien. Då tänkte jag att affären borde firas och köpte därför cigarrer. Men på vägen hem kom jag på att det bara var dumt att röka.

|| Nästa del: Därför lyser miljardärskvinnorna med sin frånvaro

|| Här kan du läsa mer om de skånska miljardärerna och hur vi gjorde vår granskning.