Tre år har gått sedan de famösa sportlovsveckor då skidturister delade visselpipor med varandra på after ski i österrikiska Ischgl och Dagens Nyheters sportlovståg tuffade 400 läsare först mot Alperna, sedan vidare till ett redan då coronahärjat Norditalien.

Den 7 mars är det också tre år på dagen sedan The Mamas vann Melodifestivalens final på Friends arena i Stockholm, inför 27 000 personer.

Sedan förändrades världen. För vissa mer än för andra.

Några dagar efter Mellofinalen sattes deltagartaket för allmänna sammankomster i Sverige till 500. Sedan, i takt med virusspridningen, minskades det till 50. I november 2020 fick max åtta personer samlas. De ”äldre”, de över 70 år som behövde skyddas allra mest mot coronaviruset, fick knappt träffa någon alls. Inte heller gymnasieeleverna, de som pluggade på universitet eller högskola eller för den delen de som vanligtvis tillbringade fritiden i en idrottsklubb.

Delar av Sverige stängde, men inte hela landet, och inte för alla. Och kanske viktigast här: grundskolorna förblev i hög utsträckning öppna, barnen fick en plats att vara på, mat i magen och vänner att fortsätta umgås med. Och undervisning.

För de andra, de friska vuxna som inte befann sig i någon av riskgrupperna blev råden istället de som skulle upprepas under otaliga presskonferenser åren som följde på virusets utbrott: tvätta händerna, håll avstånd, stanna hemma om du känner dig sjuk.

Samhället behövde ju fungera, verksamheterna fortsätta snurra.

När dåvarande statsepidemiolog Anders Tegnell nu intervjuas i Svenska Dagbladet (4/3) är det med ett gott facit i ryggen: vetskapen att denna svenska modell, som skilde sig från hur de flesta av världens länder hanterade pandemin, också var framgångsrik. Siffran på överdödlighet, hur många fler människor än förväntat som dör under en period, är för åren 2020, 2021 och 2022 sammantaget lägre i Sverige än i något annat EU-land; till och med lägst i Norden.

”Vi får nu, tre år efter pandemins utbrott, svart på vitt på att det Folkhälsomyndigheten gjorde var klokt och riktigt”, skriver författaren och DN-kolumnisten Alex Schulman i en omvändelse under galgen för både honom själv och för tidningen.

”En intensiv arrogans mot svenska folket”, löd ju en Expressenkrönika av Schulman förra våren, där Tegnell sades vara en av de arroganta. Och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski var bland de tidigaste att kräva raka motsatsen till statsepidemiologens strategi. ”Ta i rejält från början”, krävde han, inspirerad av Kinas snabba nedstängning efter misslyckandet vid virusets utbrott i Wuhan.

Det kravet har minst sagt åldrats dåligt.

Men jo, även i Sverige var det många som dog. Det konstaterar också Tegnell i SvD, vilket precis som han säger kräver ödmjukhet och förstås är ”förskräckligt på många sätt, inte minst för anhöriga och andra som drabbats”. Han vill också flagga för att pandemin, trots att färre dog här än i andra länder, även i Sverige kommit med andra folkhälsorisker:

”Vad har hänt med vår cancerprevention till exempel? Hur påverkades den mentala ohälsan i samhället? Vad har vi för långtidseffekter av pandemin, som postcovid?”

Viktiga frågor som måste få svar. Då är det tur att Sverige inte därtill dras med den gigantiska kunskapsskuld till barnen som de länder som stängde skolorna nu ser, eller för den delen berörs av inställda vaccinationer mot andra sjukdomar, som mässling, difteri och kolera. Under 2020 missade 23 miljoner barn i framför allt Afrika och Asien att få sina programenliga vaccinationer. De långsiktiga konsekvenserna kan vara katastrofala.

Så vilken var då den svenska framgångsstrategin, enligt Anders Tegnell? Att tänka logiskt: uppmuntra människor att jobba hemifrån, men också stanna hemma vid minsta symtom. Och där prisar Tegnell en annan svensk åtgärd, som kanske mer än det mesta gjorde att svenskarna också stannade hemma: den under en tid borttagna karensdagen.

”Åtgärder får inte bli för kostsamma för människor”, säger Tegnell. Som tur är kom Sverige undan, om inte billigt så åtminstone inte barskrapat.