Vackra ord om förändring och förbättring kan för utomstående låta tryggt och fint, men det är en klen tröst för de drabbade när det saknar förankring i verkligheten.

Insändarskribenterna hävdar att det föreslagna valfrihetssystemet kommer innebära ett säkrare alternativ för den funktionsvarierade, bland annat genom att:

● kvalitetssäkra vilka som får vara valbara utförare

Exakt hur ska denna kvalitetssäkring se ut? Vad är det för kontrollmöjlighet som åsyftas? Verksamheten är redan tillståndspliktig och Ivo är kontrollorgan. Ska kommunen utföra någon annan slags kvalitetssäkring utöver Ivo:s kontroll? Enligt vilken standard?

● bättre samarbete med assistansutförare

Borde inte det bästa samarbetet med en utförare vara när utföraren är kommunen själv, så att kommunen har full kontroll, insyn och möjlighet att styra i verksamheten, något som kommer att saknas vid privat utförare?

● minska sårbarhet som ensamstående huvudman

Hur ska detta omsättas i praktiken? Kommunen har alltid det yttersta ansvaret för de assistansberättigade i kommunen. När kommunens egen verksamhet och därmed kapacitet är avvecklad, ökar ju sårbarheten för kommunen. Allt som krävs är att den privata utföraren av olika anledningar inte klarar av att hantera ett ärende, så måste kommunen på stående fot hantera ärendet eftersom det är kommunens ansvar. Detta kan innebära dyra och improviserade lösningar längre fram längs vägen, exemplen är många.

● flera arbetsgivare som etablerar sig i kommunen

Detta kan mycket väl inträffa, men är dock ingen självklarhet, eftersom det finns gott om assistansbolag i närliggande kommuner som inte behöver “etablera sig” i kommunen för att ta sig an uppdrag som utförare i Örkelljunga.

Men visst, det låter ju bra.

Kent Petersen, Örkelljunga