Efter många år av förhandlingar mellan ett hundratal länder togs beskedet emot med rörelse och förvåning på många håll: världen har ett avtal till skydd för världshavens allmänning, djuphav motsvarande 45 procent av jordens yta.

Inte minst FN-konferensens ordförande Rena Lee själv var tårögd när hon berättade för deltagarna på plats i New York att en text var överenskommen:

”Båten är i hamn”, sade hon, till stående ovationer.

Då hade deltagarna varit samlade till 14 dagar av planerade förhandlingar och dessutom två dygn extra för att nå fram till avtalet, som faktiskt är historiskt.

Skyddet som avtalet äntligen möjliggör gäller de hav som inget land har jurisdiktion över. Sedan tidigare är bara kring en enda procent av dessa fria hav skyddade – en andel som kommer att öka markant när detta nya avtal träder i kraft. Havsavtalet är också en förutsättning för att avtalet om biologisk mångfald som slöts i vintras ska kunna förverkligas. Enligt det ska 30 procent av jordens land och hav skyddas.

Lovorden är många – och befogade.

”Det är det största som hänt med hur vi förvaltar havet på 40 år”, säger Frida Bengtsson som är forskare vid Stockholm Resilience center till TT och syftar på den havsrättskonvention som antogs 1982. Den har sedan dess sprungits ifrån av verkligheten efter hand som mänskligheten förstått att det råder både klimatkris och kris för den biologiska mångfalden – och att dessa kriser är tätt sammanflätade.

”Ett otroligt bra och historiskt beslut som WWF varmt välkomnar”, skriver organisationen, som närapå hoppar upp och ner av glädje.

”Vi har all anledning att vara nöjda”, säger Sveriges chefsförhandlare Niklas Kebbon som också företrätt EU:s gemensamma linje vid FN-mötet.

Även utrikesminister Tobias Billström (M) finner avtalet ”mycket glädjande”, och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) är nöjd med att världens länder ”äntligen” nått en överenskommelse.

Avtalets olika delar täcker sådant som marina skyddsområden, miljökonsekvensbeskrivningar, genetiska resurser och fördelning av eventuella vinster från kommersiellt gångbara resurser på internationellt vatten. Inte minst om det sistnämnda har debatten varit hård in i det sista. Resursstarka länder har förstås lättare att hitta och utvinna kommersiellt gångbara resurser än utvecklingsländer, som inte vill gå miste om eventuella förtjänster – den marina allmänningen är ju lika mycket deras som någon annans, menar de.

Mycket återstår innan överenskommelsen börjar omsättas i praktik, och visst finns kritiska röster som menar att avtalet borde gå längre. Ändå går det knappast att överskatta betydelsen av att länderna åstadkommit detta ramverk för framtidens skyddade hav i en värld som tycks så dominerad av osämja, dragkamp och konfrontation – något utrikesministern beskriver som ”en seger för FN och det globala systemet”.

Ja, det tog alldeles för många år att få detta avtal på plats. Ja, världshaven hade behövt detta skydd för länge sedan. Men, ja, att avtalet kommer nu när det behövs som mest, är en seger.

Alla vet vad som behöver göras. Grunden är lagd. Nu gäller det att gå från ord till handling.