Läser du Tintin?

Frågan kommer från min fru. Det är en lördagseftermiddag och jag sitter med ”Krabban med guldklorna” i händerna.

Det är onekligen en berättigad fråga hon ställer. Jag har passerat 60 och läser ett seriealbum som gavs ut 1941 och översattes till svenska 1970 och som jag plöjt fram och baklänges lika många gånger som det langats blåbärssoppa i Vasaloppet.

Jag har följt denna äventyrslystna journalist – som märkligt nog aldrig levererat en enda artikel under sin 23 album långa karriär – praktiskt taget hela mitt liv.

Jag älskar Tintin. Eller egentligen inte Tintin. För han är den minst karismatiska karaktären i det universum som serietecknaren Hergé skapade. Men serierna i sig är det närmaste perfektion man kan komma.

Det råkar dock vara väldigt många år sedan jag senast läste ”Krabban med guldklorna”. Och just den här lördagen jag gör en märklig upptäckt som jag ”glömt bort” eller kanske medvetet förträngt.

Detta att kapten Haddock är ett psykotiskt fyllo med självmordslängtan.

”Krabban med guldklorna” är det nionde Tintin-äventyret och det är här som han för första gången stöter samman med just Haddock.

En karaktär som vi idag känner som en lite burdus, men ack så godhjärtad gammal sjöbjörn.

Men i ”Krabban med guldklorna” möter vi Haddock som gravt nergången alkoholist.

När Tintin och Haddock flyr från skurkgängets fartyg med hjälp av en livbåt hittar kaptenen en flaska rom som han snabbt häller i sig och får sedan fylledille och sätter eld på båten som kapsejsar.

En stund senare, ombord på ett flygplan, hinkar han i sig en flaska whiskey, får nytt tokspel, slår flaskan i huvudet på Tintin och får planet att störta.

Det där får mig att tänka den senaste tidens debatt om man ska eller inte ska ändra i gamla böcker. Roald Dahls böcker har varit på tapeten, liksom Ian Flemings James Bond-romaner. Och det finns många fler exempel.

Det går alltid att hitta problem om man läser om gamla böcker eller ser om gamla filmer med sina nya 2023-glasögon.

Det slår mig att kapten Haddock i ”Krabban med guldklorna” knappast passar in i en modern kontext. Han är ju en bindgalen alkoholist som försöker mörda Tintin. Även om Tintin själv inte bryr sig nämnvärt. När planet kraschat står han och tittar på det brinnande vraket med händerna i sidorna och kommenterar lugnt:

”Vi kom undan med blotta förskräckelsen.”

När man tänker efter är Tintin alltid häpnadsväckande känslokall, han påminner snarast om en trenchcoat-sociopat.

Nu behöver vi inte vara oroliga. Upphovsrättigheterna till Tintin vaktas bättre än de brittiska kronjuvelerna och enligt Hergés testamente får inget förändras eller läggas till.

Men vad händer den dagen då någon annan tar över rättigheterna?

Kommer både Tintin och kapten Haddock att strykas ur äventyren?

En förvirrande tanke minst sagt.

Anfäkta och anamma!