Ida Ölmedal är kulturchef.

Det är nog tjugo år sedan jag först uppslukades av Laurie Halse Andersons bok ”Säg något”. En detalj som etsade sig fast var de tomma mellanrummen i dialogen med vuxna. Raderna som lyder:

”Jag:”

Melinda, huvudpersonen, har precis börjat highschool. På ett party under sommarlovet har hon blivit våldtagen. Hon ringde polisen. Nu är hon utfryst på skolan. Tjejen som förstörde festen. Hon är tyst eftersom hon är traumatiserad, och eftersom det är få jämnåriga som vill prata med henne, och eftersom de vuxna inte fattar.

”Säg något” skildrar den smärtsamma fas i livet när barnet blir ungdom. Hur klyftan mellan en själv och andra växer. Melinda tiger men hennes inre dialog är briljant, hon genomskådar omgivningen med svart humor. Jag minns att jag identifierade mig med hennes utanförskap och fann tröst i hennes sarkasmer. Jag tror att nästan alla högstadiebarn behöver en sådan bok.

Det är en iskall ironi att just denna berättelse om ett tyst barn bland döva vuxna hör till dem som plockas bort i skolbibliotek på flera håll i USA. När Laurie Halse Anderson i veckan tilldelades Almapriset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, påpekade hon att ”Säg något” är ”mer bannlyst än någonsin”. Anledningen är att den skildrar våldtäkt.

I förordet till ”Books under fire”, American Library Associations lista över böcker som tas bort eller beläggs med restriktioner, sammanfattar bibliotekarien Pat R Scales vad de har gemensamt: ”böcker som betyder något för unga människor”.

En av de hårdast brännmärkta titlarna är Juno Dawsons ”This book is gay”, en fackbok om hbtq-frågor för unga tonåringar. I det mest kontroversiella kapitlet beskrivs sex och var man kan ragga på personer av samma kön.

Mycket har skrivits om Floridas antiwokelagar och hur barns rättigheter offras när politiker slår mynt av rasism, moralpanik och hbtq-skräck. Men det svåra med kampanjer mot barnböcker är att argumenten ofta anspelar på en instinkt de flesta delar: att barn ska ta till sig svåra ämnen som sex, död och våld i takt med sin mognad. Det är därför vi exempelvis följer åldersrekommendationer på filmer och gärna sitter med när de kollar på något läskigt på tv.

En av de främsta amerikanska klassikerna kan också tjäna som exempel. Under mitten av 1900-talet lyftes Mark Twains ”Huckleberry Finns äventyr” (först utgiven 1884) fram som en av de stora berättelserna om USA. Samtidigt beslogs den också med ny kritik. Det berodde på att den började läsas oftare av skolelever. Och att denna nya publik av elever befann sig i en speciell sits – detta var samtidigt som rassegregationen i skolor förbjöds. Så nu skulle svarta och vita barn sida vid sida läsa denna klassiker: även den en berättelse om en självständig tonåring på kant med vuxenvärlden, dessutom en skildring av det omänskliga i slaveriet, men samtidigt – det här var problemet – med ett rätt stereotypt porträtt av den före detta slaven Jim. Snäll, men korkad och vidskeplig. Dessutom förekommer ordet ”nigger” ett par hundra gånger. Kritiken ledde till att boken plockades bort från vissa läslistor och bibliotek. Även om lösningen är fel är det är inte svårt att förstå problemet: att svarta skolelever plötsligt upplevde en rätt tuff kamp i läsningen, som vita elever slapp.

Argumenten för barns rätt till böcker om svåra ämnen, eller ämnen som skrämmer deras vuxna omgivning, kan alltså inte bara grundas i högtflygande fraser om kulturens frihet. De måste börja i barnets bästa.

Men med den utgångspunkten är det å andra sidan lätt att se det skeva perspektivet hos bookbanners: de ignorerar lärarnas och bibliotekariernas profession, som ju går ut på att hjälpa barn att ta till sig det svåra. Istället sätter de likhetstecken mellan omsorg och strypt tillgång.

Det som hänt i USA de senaste åren är inte bara att konservativa politiker slår mynt av rasism och hbtq-motstånd. Det är också att föräldrar vill öka sitt inflytande över barnens undervisning – en logisk konsekvens av hemskolningen under pandemin. I praktiken innebär det att man försöker få bort enskilda böcker i beslut som skolstyrelser tar över bibliotekariernas och lärarnas huvuden. Resultatet blir att inga barn får komma åt de böcker som vissa föräldrar finner stötande. Blotta tillgängligheten till en bok som ”This book is gay” likställs med ”grooming” och bibliotekarier anklagas för pedofili.

I slutändan handlar det här om barnsyn. Är barn ofärdiga lerklumpar som ska uppfostras och formas, eller är de kompetenta personer som ska vara fria att utforska och bygga sina egna inre världar?

Det lilla ljuset i mörkret är att just den frågan kanske inte skiljer höger från vänster lika mycket som den skiljer USA från Sverige. Enskilda utspel, som SD:s besatthet av dragsagostunder, pekar visserligen i fel riktning. Men i bästa fall kan vi slippa just den här striden i kulturkriget.

Lyssna på senaste avsnittet av Gräv bort Skåne i spelaren nedan – och följ gärna podden där du lyssnar på poddar!

VECKANS ...

Dom. Språkrådets nya chef Lena Lind Palicki vill att alla de och dem ska bli dom. När dom väntas vet vi inte.

Boss. Om inte Cate Blanchett får en Oscar för bioaktuella ”Tár” kommer jag att äta upp min muminpappa-hatt.

Kampsång. Mikael Wiehe gjorde comeback på kultursidan! I låten ”Stoppa lagen” protesterar han mot den nya, demokratiskt tveksamma lagen mot ”deltagande i terroristorganisation”.