Annika Gustafsson är filmkritiker på kultursidan.

Med bioaktuella ”Den blå kaftanen” vill den marockanska regissören Maryam Touzani väcka debatt om tabubelagd och kriminaliserad homosexualitet. Hon har kommit en bit på väg eftersom filmen hamnade på Oscars kortlista över bästa internationella film och vann jurypriset vid filmfestivalen i Marrakech i höstas. På Göteborgs filmfestival fick den publikpriset.

– Film är ett socialt verktyg för mig och jag ser att film kan påverka, säger hon när vi ses i Göteborg.

Kvällen innan mötte hon en intresserad festivalpublik som ställde relevanta frågor trots varningar om att svenskar kan vara blyga i sådana sammanhang.

Efter premiären i Marrakech kom motstridig kritik. Vissa värjde sig mot innehållet, medan andra tog den känsloladdade, vackra och sensuella historien om kaftanskräddaren Halim (Saleh Bakri), hans hustru Mina (Lubna Azabal) och deras praktikant Youssef (Ayoub Missioui) till sitt hjärta. Mina vet att Halim har historier med andra män, men då deras egen kärlek är stark och hon på grund av sjukdom närmar sig döden uppmuntrar hon känslorna mellan maken och Youssef.

Upprinnelsen till filmen var ett möte med en äldre man för några år sedan i den gamla stadsdelen, medinan, i hemstaden Casablanca. Maryam Touzani letade inspelningsplats till sin förra film ”Adam” (2020), ett finstämt drama om ogifta mödrar – också det ett tabubelagt ämne.

– Jag såg att den här mannen bar på en hemlighet, att det fanns någonting nästan våldsamt inom honom som inte kunde komma ut och så lever många homosexuella i länder där hbtq-frågor officiellt inte existerar. Det innebär ett fasansfullt förtryck och jag kämpar för en humanistisk människosyn. Mannen påminde mig om andra män som jag träffat under min uppväxt. Alla i Marocko känner eller känner i alla fall till någon homosexuell, även om få pratar om det.

Maryam Touzani träffade den äldre mannen flera gånger och känslan kring honom satte i gång manusskrivandet. Hon har ingen strukturerad plan under en intensiv skrivprocess utan utgår från ett känslotillstånd. Karaktärerna växer fram, historien tar form och hon tänker i bilder, ser färger och känner dofter. Men det är ett filmskapande som snarare kommer från litteraturen än timmar på biografer och cinematek.

– Jag läste de stora klassikerna: Victor Hugo, Zola, Proust och Dostojevskij och kröp under skinnet på de uppdiktade gestalterna. Jag använder mig av en liknande föreställningsvärld då mina manus blir till.

Touzani studerade journalistik i London och skrev kulturartiklar, främst om film från Nordafrika, innan hon själv ställde sig bakom kameran och började inom dokumentärgenren.

– Under uppväxten i Tanger tittade jag främst på spansk underhållningsfilm på tv, eftersom min mamma är till hälften spansk. Jag levde i en sorts skyddad bubbla och först med den socialrealistiska filmen ”Ali Zaoua – gatans prins” började jag förstå hur mitt land ser ut och vilka sociala problem som finns.

Den flerfaldigt prisbelönta ”Ali Zaoua – gatans prins”(2000), regisserad av franskmarockanska Nabil Ayouch, fick starkt internationellt genomslag. Långt senare intervjuade Maryam Touzani regissören, de blev ett äkta par och har i dag en femårig son.

– Nabil är mitt bollplank under manusskrivandet. Vi delar samma världssyn, han känner mig så väl och vet vart jag strävar i skrivandet. Också under klipparbetet använder jag mig av hans öga.

Både ”Adam” och ”Den blå kaftanen” fotograferades av belgiska Virginie Surdej. Stilmässigt påminner de båda filmerna om varandra med många intima närbilder där man tydligt kan utläsa rollgestalternas känsloläge. Medinans trånga gränder med grannar tätt inpå är en utmärkt miljö för dramat om en man som måste hålla känslorna inom sig. Först i slutscenerna öppnas bilderna mot havet. Maryam Touzani lägger stor vikt vid miljöer och letade länge efter den lägenhet där Mina och Halim bor. Våningen hade stått tom i tjugo år och kunde inredas specifikt för filmen.

– Jag kan inte tänka mig att spela in i en ateljé, eftersom det aldrig kan ge samma känsla av autenticitet och verkligt liv. Vid inspelning ger jag ingen regi annat än själva scenerierna, alltså hur gestalterna ska gå och röra sig. Personregin sker egentligen redan under castingen. Där märker jag om skådespelarna förstår sina rollkaraktärer. Efter det litar jag helt på deras professionalitet.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!