Hynek Pallas är kulturjournalist och filmkritiker.

Runt hörnet från min lägenhet i Prag ligger Krimgatans spårvagnshållplats. Och det meterhöga blågula budskap som målades där vintern 2014 har trots all graffitisanering fått stått kvar: ”Igår vi – Idag ni”.

Sedan dess har det varit en påminnelse. Inte bara om hur Tjeckien mot bakgrund av sin historia engagerat sig för Ukrainas sak. Utan om hur jag i mitt svenska liv har befunnit mig i en parallell värld. En där erfarenheterna från det Central- och Östeuropa som präglats av sovjetisk kolonialism aldrig har införlivats i samhällskunskap och historieförståelse.

Jag hyste inga överdrivna förhoppningar om förändring efter den fullskaliga invasionen av Ukraina förra vintern. Sveriges svängning i Nato-frågan följdes heller inte av självrannsakan. Efter decennier av en offentlighet som från förment neutral position ägnat sig åt kålsuparteorier kring de två blocken sitter det för långt inne. Jag har inte sett en enda text som vädrar varför postkoloniala svenska perspektiv på ockuperade nationer nästan uteslutande handlade om en amerikansk sfär – och även efter murens fall ignorerat det forna Östblockets röster. Det här är trots allt landet där Pierre Schori i november 1989 menade att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Där dåvarande utrikesminister Sten Andersson strax därpå förklarade att Estland inte var ockuperat.

Trots att den ryska invasionens brutalitet snabbt stod klar har en rad texter under året visat att reflexerna sitter djupt. När statsvetaren Frida Stranne (”Det är naivt att tro att vi kan vinna våra mål på slagfältet”, 15/3) replikerar på Carsten Jensens kritik (”Putins eld måste släckas – det finns ingen kompromiss”, 1/3) av den tyske filosofen Jürgen Habermas förhandlingsförslag är enögdheten direkt beklämmande. Jensen påminner oss om att det bara är decennier sedan en terrorkampanj på europeisk mark, på Balkan, inte stoppades. Att det nu sker igen. Om hur han redan när Ryssland annekterade delar av Georgien 2008 helt korrekt varnade för Europas beroende av rysk energi och för landets stormaktsfantasier.

Strannes svar? Att Jensen brister i insikt och komplexitet – och är historielös. Sedan upprepar Stranne, som förra våren ansåg att svenska medier var megafoner åt amerikanska intressen när de rapporterade från slakten i Ukraina (Aftonbladet 27/4 2022), hur allt beror på ett expansivt Nato och USA som inte respekterade Rysslands ”säkerhetssfär” och ”närområde”.

Men vill man nu inte vara historielös, ”förstå komplexiteten i det internationella systemet” som Stranne skrev i fjol, så vore det rimligare att begrunda erfarenheterna som gjorde att länder i Öst- och Centraleuropa själva drev på för att gå med i Nato (jag beskrev det tjeckiska exemplet i tidskriften Liberal debatt 4/22). Att se nationernas agens, inte enbart betrakta dem som rysk buffertzon eller brickor i amerikanska maktspel.

Om inte förr så borde man väl efter februari 2022 förstå varför ett ryskt närområde som Baltikum var angeläget om Nato- och EU-medlemskap?

Kanske även se det logiska i att hade Ukraina tillåtits påbörja samma resa 2008, då hade invasionen varit osannolik. Landet hade sluppit tyska filosofer som föreslår att en fjärdedel av deras land ska ges till angriparen. En ”kompromiss” med ett imperialistiskt Ryssland som inte gör hemlighet av att Ukraina som nation ska utplånas. (För övrigt en ”fred” med dystert europeiskt eko: mem om Sudetlandet spreds som en löpeld i Tjeckien efter Habermas text). Gränsen för att lita på Putin, som Jensen korrekt kallar för antingen/eller-fundamentalist, passerades dessutom för länge sen. Illusionstrick från kålsuparåren om att ”erkänna Ukrainas neutralitet” ändrar inte på den saken.

Kriget är slut när Ryssland slutar ägna sig åt etnisk rensning och massmord. Inte när de belönas för detta. Vägen dit går inte via att försvaga Ukraina genom en påstådd neutralitet som innebär att väst slutar leverera vapen och därmed resignerar från tanken att demokratin har en tydlig gräns som måste försvaras. Den går som Carsten Jensen påpekar via att tydligare inlemma Ukraina i våra demokratiska strukturer – EU-medlemskap – och garantera det skydd som enbart Nato-medlemskap framöver kan utgöra. Är det riskabelt? Naturligtvis.

Men riskfrågan kan också formuleras så här: Ansökte Sverige om Nato-medlemskap enbart av egenintresse eller anser vi att det finns större frihetsvärden att försvara? Och om svaret är det senare, är vi beredda att ta risken för en nära framtid där en ny amerikansk administration kastar Ukraina åt vargarna?

Det är också nödvändigt att inskärpa att vi inte får en tillfredställande fred för att ryska trupper lämnar Ukraina. Efter de övergrepp Ryssland har begått krävs att landet inleder en transformation – som också innebär att göra upp med sin historia.

Lite av den varan behövs bevisligen även i Sverige.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!