Johan Anderberg är journalist, författare och skribent på kultursidan.

Säg att du är på biblioteket och hittar två böcker. Den ena har titeln ”Hitta dom döda”. Den andra heter ”För in dom döda”.

Vad skulle de titlarna egentligen betyda? Är den första boken en uppmaning att hitta några människor som har dött? Eller handlar det om att hitta dem först efter att de har dött?

Och vad ska man tro om ”För in dom döda”? Är det de döda som ska föras in? Eller är poängen att de ska föras in när de redan har dött?

De här böckerna finns faktiskt på riktigt. Och som tur är innehåller deras titlar två utrotningshotade ord: ”de” och ”dem”.

Den första boken heter ”Hitta dem döda” – ”Find them dead” på engelska, författaren är Peter James. Den andra boken heter ”För in de döda” och är den andra delen av Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell.

Nu blev det ganska tydligt, eller hur?

Det rasar en debatt på svenska kultursidor. Den handlar om huruvida ”de” och ”dem” ska ersättas med ”dom”. Som skäl anförs bland annat att det i talspråk inte går att höra skillnad mellan formerna, och att många har problem med att skilja på dem.

Den började egentligen förra året, när svenskläraren Henrik Birkebo i Expressen efterlyste en reform. Men när lingvisten och dom-förespråkaren Lena Lind Palicki nyligen tillträdde som chef för Språkrådet tog debatten fart igen. Expressens kulturchef Victor Malm berättade kort därefter att han svängt i frågan. Även han vill att ”dom” ska ta över. Förmågan att skilja på de och dem är, menar han, en form av socialt kapital.

Av debatten att döma är alltså dom-förespråkarna folkets röst, medan de och dem-förespråkarna är elitistiska språkpoliser. Men frågan är om det inte är tvärtom?

De allra flesta svenskar använder ju trots allt ”de” och ”dem” när de skriver. Och som exemplet med boktitlarna visar skulle vi alla berövas ett par nyanser i vårt språk om orden försvann.

Det faktum att de överlevt så länge tyder på att de fyller en funktion. Att man ens använder ordet ”reform” för att bli av med orden avslöjar att det här är något som måste påtvingas människor uppifrån.

Det är onekligen svårt för många att skilja på formerna när de skriver. Jag tvingas själv fundera några sekunder varje gång. Men det är ju det som är grejen med skrivande: att du tvingas tänka lite, lite till. Ju mer du arbetar som skribent – oavsett om du skriver ett mejl eller en roman – desto lättare blir det för läsaren att ta till sig det du vill säga.

Det är en form av makt. Ja, kanske även en form av socialt kapital. Men har människor som kan skriva och uttrycka sig – som ägnar sig åt att tänka efter – verkligen för mycket makt i samhället idag? Jag skulle nog säga att det är tvärtom.

Så håll fast vid dina objektsformer när du skriver. I alla fall ett tag till.

Dem äger ingen.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!