”Sverige behöver färre forskare på Melloscenen och fler i politiken”, skriver Markus Barnevik Olsson, klimatpolitisk talesperson för Gröna studenter (Aktuella frågor 20/3). ”Det som politiker i regel lyssnar till är väljarstöd och valresultat”. Det senare har han alldeles rätt i. Men de två slutsatserna, att det vore bättre om forskare också blev politiker, och att aktioner som irriterar folk har motsatt verkan, är mindre självklara.

Som politiker, oavsett om det är på kommunal, regional eller riksnivå måste man oundvikligen ge sig in även i frågor som inte hör till ens expertisområde och man tvingas ibland köpslå om lösningar, snarare utifrån mandat än utifrån hur bra de är. Man bör ha stor respekt för de människor som satsar sin tid, sin kunskap och sitt engagemang på politiskt arbete, i synnerhet för unga som ger sig in i politiken för att verka för en klimatpolitik i linje med vad vår samlade kunskap kräver. Och jag tror att forskare och politiker behöver samverka mer.

– Läs också: ”Forskare kan behöva bli aktivister” (Aktuella frågor 13/3).

Men som forskare kan man inte förhandla om det som den samlade kunskapen säger är nödvändigt, då sätter man verkligen sin vetenskapliga integritet på spel. Och den är vår viktigaste resurs som forskare. Det ska gå att lita på oss. Ingen partipiska eller förhandlingspress ska kunna påverka oss.

Samtidigt behövs det mer vetenskaplig kunskap i politiken och även forskare är medborgare och bör vara representerade. Det är en svår avvägning och det viktiga är kanske att vara klar över, och tydlig med, vilken stol man sitter på.

Om en klimatforskare istället demonstrerar för en klimatpolitik i linje med vetenskapen genom att till exempel kedja fast sig utanför en bank som gör nysatsningar på fossilutvinning, så står aktionen i relation till expertisområdet och blir en protest mot att kunskapen inte tas på allvar. Men inte heller det är enkelt. Begår man regelbrott så blir det konsekvenser och vi vet att bara det att sticka ut den klimatvetenskapliga hakan kan leda till både hat och hot.

Det finns emellertid mängder av historiska exempel på att den typen av aktioner har varit avgörande för samhällsförändringar. Man kan till och med vända på det och säga att om man inte reagerar mot det absurda i en klimatpolitik som trots så monumental vetenskaplig enighet går åt fel håll så är också det en sorts aktivism, en business-as-usual-aktivism, och att det normala och sunda borde vara att protestera.

En epidemiolog som upptäcker ett nytt smittsamt och farligt virus bör bråka om inte myndigheterna tar det på allvar. En expert i hållfasthet bör larma kraftfullt om det byggs en bro som inte kommer att hålla.

Den IPCC-rapport som kom häromdagen understryker i sin Summary for Policy Makers nödvändigheten i snabb, kraftfull och rättvis omställning genom bland annat politiskt engagemang, lagar och policies, finansiering, tydliga mål, samordning och ekonomiska styrmedel.

Hur det sker är upp till politisk förhandling. Att det sker, däremot, har vi forskare all anledning att kräva. Vi vet vad som händer om det inte sker. Då ”rasar bron”. Om även denna ödesmättade IPCC-rapport leder till otillräckliga reaktioner så är det skäl till kollektiv resning bland forskare. Det är nämligen fruktansvärt bråttom. Vi kan inte längre vänta och hoppas.

Men hur är det då med en aktion som upplevs som störande och som väcker irritation, eller som man inte riktigt förstår logiken med. Är den kontraproduktiv? Troligen inte. Många protester mot status quo väcker ilska, men vi vet att det ändå tenderar att långsiktigt påverka opinionen. När det gäller exemplet med klimatforskaren på Melloscenen vet vi förstås inte nu vad det i slutändan kommer att leda till. Men två saker kan vi säga redan nu:

• Aktionen har väckte en hälsosam diskussion inom forskarkretsar, exempelvis här i Sydsvenskan och HD. Hur kan vi flytta fram positionerna som forskare och propsa på att klimatvetenskapen ska tas på allvar? Och hur kan vi göra det med bibehållen integritet?

• Utifrån tidigare forskning kan vi anta att medieuppmärksamheten i sig i viss mån lyfter medvetenheten. Såg ni humorprogrammet Svenska Nyheter med Messiah Hallberg som driver med våtmarksaktionen på Mello? Det är också en mycket pedagogisk introduktion till vad våtmarker är, vilken betydelse de har för klimatet och hur otillräcklig politiken är för att hantera dem.

En seriös och vetenskapligt förankrad klimatpolitik behöver, precis som Markus Barnevik Olsson påpekar, väljarstöd. För det krävs att medborgarna inser klimatkrisens allvar, blir lite omskakade och fattar vad man behöver göra åt den, men för att det ska ske måste frågorna upp på agendan och bli snackisar på gymmet, på släktkalas och på kommunstyrelsens pausfika.

Hur som helst behöver vi forskare flytta fram positionerna och våga gå utanför bekvämlighetszonen.

Förutom att delta i välgrundade aktioner kan vi exempelvis delta i offentlig debatt eller föreläsa för organisationer utanför akademin. Vi kan kontakta politiker, myndigheter, föreningar eller företag som vi tycker behöver vår kunskap i sitt arbete och vi kan höra av oss till journalister med sammanfattningar av implikationerna av ny forskning. Vi behöver bli modigare.

SKRIBENTEN

Maria Wolrath Söderberg, docent i Retorik vid Södertörns högskola, forskar om klimatkommunikation och omställning.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.