Måndagen den 20 mars släppte FNs klimatpanel sin senaste syntesrapport inom den sjätte utvärderingscykeln. “Vår värld behöver klimathandling på alla fronter – alla åtgärder, överallt, på samma gång”, löd FNs generalsekreterare Antonio Guterres sammanfattning av rapporten. Mot denna bakgrund ifrågasatte debattartikeln “27 forskare kan inte ha fel. Eller?” (Aktuella frågor 21/3) de forskarupprop för resolut klimatpolitisk handling och klimataktivism (Aktuella frågor 13/3) som nyligen har publicerats. Artikeln likställer forskaruppropen med ett “flockbeteende” hos forskare som agerar som en “intresseorganisation”, snarare än fria intellektuella tänkare. Forskares “politiska samsyn” ska inte avgöra “vad staten ska göra”; det är inte forskarnas roll att diktera hur Parisavtalet ska prioriteras i relation till andra politiska prioriteringar, är budskapet. 

Men behovet av att agera på klimatkrisen är inte ett särintresse som kan likställas med andra politiska frågor, eftersom klimatförändringarna hotar grundförutsättningarna för mänskligt liv, och därmed möjligheterna till att kunna göra politiska prioriteringar överhuvudtaget.

Klimatupprop och aktivism behövs för att ytterligare understryka situationens allvar och mana till handlingskraft. Vi håller dock med skribenterna om att Parisavtalet är ett politiskt avtal som i sig är baserat på en kompromiss mellan olika ekonomiska och politiska intressen.

Avtalet, som syftar till att driva på en klimatomställning för en hållbar framtid, har ratificerats av Sverige och är därmed rättsligt bindande. De länder som ratificerat avtalet väljer själva hur stora åtaganden de gör och hur dessa ska uppnås politiskt. Men även om Parisavtalet är baserat på en politisk kompromiss kan inte ens den mest rutinerade politiker kompromissa med de biologiska och fysiologiska förutsättningar för mänskligt liv som avtalet ämnar skydda. Dessa utgör grunden för våra samhällen i stort och våra möjligheter att gemensamt fatta demokratiska beslut överhuvudtaget. Vi kan inte förhandla med naturen.

Vi har god kunskap om den globala uppvärmningen och de konsekvenser som följer beroende på vilket utsläppsscenario vi landar i. De lägre utsläppsscenarierna har kraftigt begränsade utsläppsutrymmen och kräver snabba eller omedelbara utsläppsminskningar i alla sektorer. De högre utsläppsscenarierna, med eller utan alltför svaga klimatåtgärder, är inget alternativ eftersom de medför så allvarliga förändringar att våra samhällen omöjligt kan anpassa sig. Det är i ljuset av detta som frågan om politiska prioriteringar måste ses. Om vi alla är överens om att även framtida generationer ska ha förutsättningar för ett gott liv i demokratiska samhällen går det inte att på politisk väg prioritera bort de klimat- och miljöåtgärder som kan säkerställa att vi följer ett lågutsläppsscenario. Detta är ett faktum som vi inte kan kompromissa med eller prioritera bort. Det är ett faktum som sätter ramarna för det politiska spelutrymmet. 

Som beskrevs i forskaruppropet i Aftonbladet vet vi också vad som krävs för att utsläppen ska minska kraftigt och snabbt i linje med de lägre scenarierna. Teknisk utveckling räcker inte, utan vi måste också ändra våra beteenden. Vi behöver konsumera mindre, flyga mindre, och äta mindre kött. Vi säger inte HUR dessa beteendeförändringar ska genomföras – det är politikens uppgift. Men vi kan fastställa utifrån forskningen ATT de behövs för att nå klimatmålen. Att forskare går samman för att påminna om detta är inte flockbeteende eller politisk lobbyism, utan hederlig forskningskommunikation.

Att framställa klimatkrisen som ett särintresse som kan vägas mot andra politiska intressen är naivt och farligt. Precis som debattörerna talar sig varma för upprop som värnar om yttrandefriheten, då denna är grundbult för ett fritt och demokratiskt samhälle med “skilda ideologiska övertygelser”, behövs det både upprop och aktivism för att värna om rätten till en fungerande biosfär. Att begränsa utsläppen av växthusgaser är inget särintresse, utan en förutsättning för en hållbar framtid, eftersom klimatförändringarna utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten. Varken protestlistor eller annan aktivism är en “markering om vad som bör försanthållas”. Kunskapsläget är redan fastställt. De är ett försvar av grundförutsättningarna för hela vårt demokratiska samhälle.

SKRIBENTERNA

Thomas Hörberg, docent i lingvistik, Stockholms universitet

Paul Glantz, docent i atmosfärsvetenskap, Stockholms universitet

Jeannette Eggers, forskare i hållbart skogsbruk, Sveriges lantbruksuniversitet

Sara Gabrielsson, Lektor i Hållbarhetsstudier, Lunds universitet

Magnuz Engardt, docent i meteorologi. Aktiv i forskarnätverket Researchers Desk.

Anders Dahlner, forskare, ICOS Carbon Portal, INES, Lunds universitet 

Katja Kircher, forskningsledare, Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI)

Christina Hansen, biträdande forskare i migration, Göteborgs universitet

Tomas Persson, docent i matematik, Lunds universitet

David Alcer, doktorand i fysik, Lunds universitet

Aitzkoa Lopez de Lapuente Portilla, biträdande forskare i medicin, Lunds universitet

Karin Norman, professor em. i socialantropologi, Sthockholms universitet 

Isabelle Letellier, lektor i barn och ungdomsvetenkap, Stockholms universitet

Esther Hauer, doktor i psykologi och universitetslektor i pedagogik i arbetslivet, Uppsala universitet

Janine O’Keeffe, MBA international relations

Petter Kallioinen, tekniker på Stockholms universitet och doktorand i kognitionsvetenskap, Lunds universitet 

Ola Gabrielson, civilingenjör

Björn Paxling, leg psykolog och doktor i klinisk psykologi

Angelika Kaffrell-Lindahl, doktorand i socialt arbete, Mittuniversitetet

Frans Libertson, doktorand i industriell miljöekonomi, Lunds universitet

Johan Wallerstein, postdoktor i kemi vid Göteborgs universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.