Nu höjs åter röster för att vi skall ansluta Sverige till Euro-zonen. Då skulle växelkursen för våra importvaror inte ha gjort dem så mycket dyrare som nu och inflationen skulle vara måttligare.

Jovisst, men exportindustrin skulle ha fått lägre vinster. De företagen skulle ha rationaliserat bort jobb istället för att skapa nya, vilket är något av det viktigaste i ekonomin. Nationen skulle så småningom bli fattigare.

Eller snarare: Den fattigdom som tidigare regeringar ådragit oss skulle döljas ett tag: Orsakad av subventioner till olönsam vindkraft och förskingring av realvärden genom nedläggning av fullt fungerande kärnkraftverk med astronomiska elpriser som följd. Men sedan skulle fattigdomen bli tydlig och förvärras.

Detta är utprovat i full skala många gånger. Innan DDR och Västtyskland förenades betalades 5 Östmark för 1 D-Mark och ibland till och med 10. Västtyske kanslern Konrad Adenauer lovade att en Östmark skulle bytas mot en D-Mark efter återföreningen 1990.

I östra Tyskland fick alla plötsligt flerfaldigt högre reala löner. Men företagen var så ineffektiva att de inte kunde betala lönerna. Många måste läggas ner. Sedan fanns det inga företag kvar som kunde effektiviseras. En folkvandring från östra Tyskland till västra Tyskland blev följden. Det utarmade den östra delen ännu mer.

Samma problem har nu de Baltiska staterna där Lettland antog euron 2014.

De långsiktiga effekterna syns i relationen mellan Sydeuropa: Portugal, Spanien, Frankrike, Italien och Grekland i förhållande till Norra Europa: Tyskland, Österrike, Nederländerna och Finland.

I södra Europa har fack och partier beviljat sina medlemmar högre löner och pensioner än vad företagen kan bära. Det har hittills kompenserats av länderna i norr, men detta upphör nu. De höga elpriserna driver många företag på obestånd och andra jagas på flykt till länder utanför EU.

Euro-zonen kommer att spricka.

Varje nation har nu en egen riksbank med delvis egen finanspolitik, en egen politisk församling som driver upp pensioner och bidrag samt en egen facklig rörelse, som driver upp lönerna. Om de också har en egen valuta visar dess växelkurs snabbt, när de tagit i för mycket.

Den egna valutans växelkurs verkar stabiliserande på ekonomin. Det är en förutsättning för fortsatt välstånd.

Har vi samma valuta som länder med ansvarslös politik, får deras företag, politiker och fack mindre tryck att visa förstånd, och vi får mindre utbyte av våra framsteg med mindre möjligheter att förbättra vår ekonomi.

Vi blir fattigare och deras fattigdom cementeras.

Sture Åström

civ.ing. företagare

40 år inom exportindustri med affärer i ett 30-tal länder