Den enda gången jag har blivit knuffad över en landsgräns blev jag samtidigt knuffad in i ett land som bokstavligen hela världen har avfärdat som en bluff.

Efter passkontrollen vid den ukrainska gränsen mot Transnistrien kärvade nämligen motorn till minibussen vi färdades i. Rent instinktivt reste sig då samtliga passagerare av manligt kön (utom jag) upp ur sina säten för att ge det luggslitna fordonet en knuff förbi gränsbommen. Motorn startade, och vår färd kunde fortsätta in i denna sovjetiska tidskapsel.

Våren 2019 hade min vän Lola och jag fått stipendium från studentradion i Lund för att rapportera om hbtq-rättigheter i Moldavien, som Transnistrien officiellt fortfarande tillhör. Vi bestämde oss för att ta en avstickare till Svarta havets pärla, Odessa, och att på tillbakavägen stanna till i detta ”land”.

Allt började vid busstationen i Odessa. Vid en av biljettluckorna räckte vi fram de ukrainska hryvniasedlar vi hade kvar till den gamla damen och i utbyte fick vi två biljetter med handskrivna kyrilliska bokstäver på. Destination: Tiraspol.

Vårt fordon för dagen, som senare alltså fallerade, var en vit minibuss. Dessa kallas i postsovjetiska länder för en marsjrutka, och de är ofta stommen i de regionala transportnäten runt städerna. Många gånger är de avskrivna fordon från väst: jag har till exempel sett en gammal stortaxi från Tingsryd köra runt i Bisjkek, Kirgizistan.

Det första intrycket av livet i denna utbrytarrepublik var ett av isolering. När jag stoppade in mitt Mastercard i bankomaten på en öde centralstation fick jag ett meddelande i stil med your money's no good here. På det sättet lärde vi oss att de lokala bankerna inte är anslutna till några internationella system.

Efter en längre jakt lyckades vi hitta ett undanskymt växlingskontor i Tiraspols motsvarighet till valfritt sömnigt förortscentrum i Sverige. Där stod vi så med Monopol-valutan transnistrisk rubel i våra händer.

En promenad längs paradavenyn 25:e Oktobergatan, till minne av revolutionen 1917, bjöd på intryck som hade lockat fram glädjetårar hos den mest förbittrade av kommunistnostalgiker. Det rödgula emblemet med hammaren och skäran hängde som julgirlanger med jämna mellanrum över gatan.

Fredsduvor, röda femuddsstjärnor och avpolletterade stridsvagnar av modell T-34 fanns även att beskåda längs stråket.

Framför regeringsbyggnaden stod en monumental staty av Lenin där hans kropp smälte samman med den höga piedestalen av brunröd sten. Här skulle man enligt instruktioner på vårt vandrarhem inte fotografera, eftersom detta medförde risk för ”en gratis och mycket intensiv kurs i ryska” hos KGB.

Ja, namnet lever kvar på riktigt. Och ja, vi tog bilder ändå.

Kontrasten till atmosfären under de föregående dagarna i Odessa var stor. Där: kosmopolitisk turiststad vid havet i en demokrati. Här: folktomma gator under en regim där det sovjetiska maskineriet av förtryck ostört har fått rulla vidare.

Ett avstånd på tio mil förvandlades till ett avstånd på 30 år när människor inte längre tittade oss i ögonen, eller till och med gick över på andra sidan gatan för att undvika två svenska turister.

När vi sedan åt middag på kvällen blev vi därför smått chockerade när vår servitör i 20-årsåldern utan problem kommunicerade med oss på god engelska. Ett glas av nationaldrycken Kvint slank motvilligt ned.

Vi intog vår tillhandahållna frukost bestående av bröd och hårdkokta ägg i sängen på Lenin Hostel, som passande nog låg på just Leningatan. Vårt rum hade både byst och tavla föreställande den sovjetiske patriarken.

Vi packade våra väskor och checkade ut. Och det var en underlig känsla av lättnad när nästa minibuss sedan körde oss in i ett riktigt land igen.