Då Alba Mogensen är skribent på kultursidan recenseras romanen av Therese Bohman, kritiker i Expressen.

Det är något förrädiskt med att försöka skriva om barndomen och uppväxttiden. Den enda uppväxt man har förstahandsinformation om är sin egen, och i den framstår varje händelse och detalj ofrånkomligt som ytterst betydelsebärande. Det är som att rad efter rad av Tjechovska gevär hänger där på väggen, och alla ska de komma att fylla funktionen av att forma en till den person man blev.

Alba Mogensens andra roman, ”En förlovad tid”, utspelar sig till största delen i en barndom, Hannahs. Hennes storasyster Louise är fyra år äldre och tonåring och de befinner sig i en av barndomens till synes eviga somrar. Tillsammans med grannpojken Peter, vars föräldrar alltid jobbar och lämnar honom vind för våg med pengar till hämtpizza, bildar de en ojämn treenighet: Peter är förälskad i Louise medan hon är halvintresserad – och på ett kanske eller kanske inte omedvetet sadistiskt vis gillar uppmärksamheten när den ges utan motkrav.

Det är Hannah som berättar, men bokens verkliga huvudperson är Louise, sedd genom Hannahs ögon – med det där närmast mytologiska skimmer som äldre tjejers tillvaro tycktes omges av när man var ung. Och mycket till eget liv har Hannah inte: hon är djupt upptagen av sin systers förehavanden och blir hennes ställföreträdande samvete mot den alltmer försummade Peter.

Det hela korsklipps snyggt till nutid, då systrarnas föräldrar är skilda sedan länge, deras mamma har dött och Louise är gravid. Hon och Hannah står varandra nära men har ändå svårt att riktigt nå fram till varandra. De pratar om sin uppväxt, analyserar den från sina olika perspektiv. Här får titeln närmast ett frågetecken efter sig: de där åren, hur var de egentligen?

”En förlovad tid” är en roman som famnar efter mycket. I berättelsen om Hannah och Louise ryms barns, tonårstjejers och kvinnors utsatthet. Där finns skilsmässa, sjukdom, olyckor och död. Där finns den lyckliga familjens långsamma krackelerande och barndomens oskuld som även den långsamt spricker i mötet med verkligheten och vuxenvärlden.

Rent formmässigt framstår en del val som Mogensen gjort i texten som lite märkliga. Som varför orter inte namnges, utan genomgående refereras till som exempelvis ”den lite större staden vid havet” trots att det uppenbart ligger en korrekt skånsk geografi där bakom. Nu får man gissa. Är det i Smygehuk systrarna äter räksmörgås?

En del enkla faktum och liknelser hamras in med många omtagningar, vissa meningar är rakt av svårbegripliga, dialogerna svajiga och utstuderat fåordiga och uppbrutna. Ibland blir känslan att alltsammans är en medveten strategi för att göra texten mer poetisk, men det faller inte särskilt väl ut: den blir bara svårläst. Inför roman nummer tre hoppas jag på en språklig renodling (och en strängare redaktör).

För det finns poesi i Mogensens språk. Man hittar den dock inte i de bombastiska partierna, utan i de enklaste meningarna. ”Det är en helt vanlig dag”, ”Mamma är fortfarande död”, ”Det känns som en sjukdom.” Där finns det en ofiltrerad omedelbarhet som får det att bränna till.

Och trots att detaljerna från uppväxten är många och ofta spretiga framträder ändå en helhet i dem till slut. De sammanstrålar till något vagt obehagligt, till den där bekanta känslan från uppväxttiden då man konfronterades med något som låg bortom ens förmåga att hantera, eftersom man ännu inte blivit den där ganska avtrubbade vuxna som man skulle komma att bli. När man fortfarande var skyddslöst öppen för världen.

Det är en mörk, molande stämning som stannar kvar efter läsningen.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur