Jag har läst om och om igen om eländet på akuten. Ska villigt erkänna att jag har ställt mig frågande till sanningshalten i de olika insändarna.

Men så hamnade jag själv på akuten- med fruktansvärda mag- och ryggsmärtor, fick ambulanstransport in. Placerades i korridoren där jag låg i tio timmar för att sedan flyttas in i ett bås.

De första sju timmarna kräktes jag oavbrutet, jag fick morfin och medicin mot illamående. Efter åtta timmar fick jag träffa läkare.

Med denna insändare vill jag inte fokusera på mina åkommor, utan på akutens åkomma.

Då jag låg i korridoren upplevde jag ett springande fram och tillbaka av sköterskor och läkare, alla med blicken fäst i horisonten. Jag sökte ögonkontakt men utan resultat. Jag kunde lika gärna vara en del av väggen.

Jag började fundera på vad felet är...

Fick ingen känsla av personalbrist, däremot brist på värme och empati!

Att som patient ligga med hemska fysiska smärtor, men även en känsla- av ångest skulle det kännas skönt med ögonkontakt och kanske ett leende.

Förmodar att personalen inte vill riskera att bli stoppade av patienter då de är rädda att behöva svara på ”onödiga” frågor.

Ni behöver inte stanna, det räcker med ett leende, då känner man sig sedd som patient. Detta skulle säkert få ångesten att släppa sitt grepp om många patienter.

Många patienter tryckte på larmet, även jag. Ingenting hände. Då patienten bredvid mig sade åt sköterskan som tog prov på henne att hon larmat länge fick hon till svar...

”Vi hör inte larmen längre!”

Att arbeta med attityder och inställningar skulle säkert göra viss skillnad.

Att lämna akuten efter två dagar gav en bitter eftersmak (blev remitterad vidare för fortsatt vård).

Jag hade gärna tagit emot ett leende då ni passerade min säng. Känslan av att vara sedd skulle säkert gjort att jag och många med mig upplevt akutbesök på ett annorlunda sätt.

Margit Johansson