Jag sitter här på Saint Patrics day och tänker på de svåra svältåren på Irland vid mitten av 1800-talet. Minst en miljon dog och lika många emigrerade till USA. Det fanns mat i överflöd på Irland, men den gick på export, eftersom godsägarna fick bättre betalt för den på utlandsmarknaden. Den stora svälten drabbade Sverige några år senare på grund av missväxt och då hände precis samma sak som på Irland. Trots att svältkatastrofen var ett faktum, så gick det svenska spannmålsöverskottet på export.

Detta är den liberala politikens verkliga guldålder. Det gamla samhällets regleringar av näringslivet skulle bort och marknadens ”osynliga hand” skulle därefter leda till ett bättre samhälle. Sålunda kunde potatispesten på Irland och den extrema kylan och torkan i Sverige vid 1800-talets mitt med åtföljande hungersnöd och svältkatastrofer förklaras med, att marknadskrafterna begränsats av prisregleringar och andra lagar. Därför skulle ingen hjälp eller andra subventioner ges till de svältande massorna.

Inte ens den hjälp, som kom från insamlade medel utomlands, fördelades till de behövande eftersom allt understöd ansågs störa ”den osynliga handens” arbete. Svältande hopar sökte sig till städerna, som i sin tur snabbt förbjöd tiggeri på gator och torg. Välnärda medborgare såg tiggarna som ett störande inslag i stadsbilden. Nödlån gavs till de rika, som kunde ställa borgen för att betala tillbaka efter ett antal år. De fattiga skulle däremot lära sig att arbeta för födan! Med andra ord – arbetslinjen. (Källa: Magnus Vesterbro; ”Hungeråren – som formade Sverige”)

Utan alltför långtgående jämförelser mellan kriser orsakade av missväxt i 1800-talets jordbrukssamhällen och välfärdsstaternas ekonomiska kriser i modern tid, så tycker jag att man kan skönja en viss likhet i det marknadsliberala tänkandet idag och för 150 år sedan. Arbetslinjen har redan nämnts. Tron på, att marknadens ”osynliga hand” löser såväl 1800-talets hungersnöd som 2000-talets inflation, är en annan grundidé som omhuldas. Eventuella subventioner och stöd, som ges, ska inte i första hand tillfalla de verkligt behövande. Nödlån gavs exempelvis endast till de rika, som kunde ställa borgen och betala tillbaka senare, att jämföra med dagens elstöd, som verkar ha ett mycket ojämlikt utfall, men som är hemligstämplat i 20 år!

Enligt den marknadsekonomiska vinstmaximeringsprincipen, så såldes det svenska och irländska spannmålsöverskottet till utlandet, att jämföra med Vattenfall, som likaledes säljer det svenska elöverskottet till utlandet trots vårt eget stora elbehov och rop om kärnkraftsutbyggnad.

Ett annat exempel: Trots skenande matpriser så säger finansministern om prisregleringar: ”Jag tror inte att politiker ska bestämma priset på mjölk och ost”. Hon menar också, att prisregleringar och sänkt matmoms spär på inflationen. På en valaffisch (M) ställer hon ändå ut ett löfte till 1,7 miljoner bilägare om ”Fem kronor lägre pris vid dieselpumpen”.

Nog ligger det en hel del politisk framsynthet i Nya Testamentets ord: ”Åt den som har ska vara givet, men från den som intet har ska tagas ock det han har”.

För 150 år sedan liksom förhoppningsvis även idag, så växer insikten långsamt fram, att alltför stor ojämlikhet i ett samhälle är till förfång för hela samhället. Så nu står vi här, alla vi som från tid till annan har lutat oss mot den marknadsliberala teorin – om än med gradskillnad med avseende på den statliga styrningen. Tysta läser vi, att det enda regeringen har att komma med för att ta oss ur krisen, är ”den här obevisade teorin att höjda räntor skulle minska inflationen”, enligt Johan Ehrenberg. (ETC 17/3–23)

Än en gång ska ”den osynliga handen” lösa problemen, nu med räntehöjningar som vapen. I skrivandets stund meddelas på Rapport, att den socialdemokratiska oppositionen lagt fram ett förslag om billigare el till hushållen. Man benämner förslaget ”Folkhemsel”.

Framtiden får väl utvisa huruvida det är ett nytänk eller om det också döms ut som ännu en inflationsdrivande subvention.

Åke Lindroth

Farhult