Helsingborgs Dagblad berättade för en tid sedan att chefslönerna fortsätter att skjuta i höjden.

Öresundskrafts vd Anders Östlund är fortfarande ohotad etta i kommuntjänstemännens löneliga med en månadslön om 221 000 kronor.

Nya stadsdirektören Carina Leffler ligger tvåa på listan med en månadslön om 162 000 kronor – en lön, som hennes företrädare Palle Lundberg arbetat upp med 51 procent (55 000 kronor) sedan 2014.

En undersköterska har en månadslön om 27 360 kronor och har fått ett lönelyft om 20 procent (4 500 kronor per månad) under samma tid, som Palle Lundbergs månadslön ökade med 51 procent (55 000 kronor). Det innebär att stadsdirektören fått ett lönelyft som i kronor är 1 222 procent högre än vad det är för undersköterskorna.

I artikeln påstås, att med Carina Leffler som stadsdirektör finns det för första gången en kvinna med i kommunens lönetopp.

Jag vill erinra om att Anne-Marie Linde var Helsingborgs första stadsdirektör.

Ann-Marie Linde toppade på sin tid kommunens löneliga och Anders Östlunds motsvarigheter på kommunala Affärsverken (f.d. Öresundskraft AB), Bertil Lannefors och Billy Diné, fick vackert finna sig i att hamna efter henne och alla tre fick under Ella Tengbom Velanders ledning finna sig i ett väsentligt lägre chefslöneläge än vad som gäller för dagens chefer under Christian Orsings ledning.

Christian Orsing gör gällande att kommunen konkurrerar om de bästa ledarna samt understryker att de har en marknadsmässig och schysst ersättning. Han menar att vid lönesättning av en hög kommunal chef styr tre faktorer, nämligen:

vad marknaden betalar

den sökandes meriter och

ansvaret som följer med tjänsten

Jag är övertygad om att kommunens ambitioner att hitta de bästa ledarna inte är något nytt.

Att de tidigare avsevärt lägre lönenivåerna skulle ha varit mindre anpassade till vad marknaden betalar, den sökandes meriter eller det ansvar som följer av tjänsten än vad de är nu tror jag inte mycket på.

I så fall hade man ju inte klarat av att besätta tjänsterna tidigare och samtidigt fått staden att fungera så bra som den gjorde – och det lyckades man ju med utan att det på grund av några felrekryteringar uppkom så omfattande behov av att entlediga någon från sitt uppdrag som det gör nu.

Christian Orsing har glömt en faktor som spelar stor roll i sammanhanget, nämligen hur attraktiv arbetsgivaren är samt hur intressanta och utvecklande arbetsgivaren har lyckats med att göra sina chefsbefattningar.

En arbetstagares acceptans av en dålig arbetsgivare kan också kompenseras med högre lön utan några som helst garantier för att man får en bra chef…

Johan Eriksson