Regeringen använder inflationen som svepskäl för att tvinga fram massiva nedskärningar i välfärden – inom skola, vård och omsorg.

Bristen på besked till landets kommuner och regioner i regeringens vårbudget innebär stora nedskärningar. Det har Sverige inte råd med och det är djupt oansvarig ekonomisk politik, något som bland annat Konjunkturinstitutets beräkningar visar.

Välfärden och den offentliga sektorn står inför en historiskt stor utmaning när det gäller att locka till sig tillräckligt många duktiga medarbetare. Orsaken är lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför tillräckliga resurser till omsorg, vård och skola.

Pandemin förvärrade situationen. Arbetsbördan för dem som jobbar inom välfärden blev enorm och fortfarande försöker de beta av ett berg av uppskjutna arbetsuppgifter. En förklaring finns också i att det går rätt bra för vissa delar av Sverige. Nya och växande industrier i norra delen av landet kan erbjuda fast jobb med bra lön från dag ett – vilket har blivit ett undantag snarare än regel i de flesta välfärdsyrken. Därmed är det inte så konstigt att även människor som har rätt kompetens söker sig bort från välfärden.

Inom skola, vård och omsorg pågår ständiga ”effektiviseringar”. Det knapras någon procent per år här, några procentenheter där – utan plan på vad som ska göras annorlunda eller tas bort. ”Digitalisera” hör vi ofta från politiker, men teknikutvecklingen tar bort vissa arbetsuppgifter och inför andra. Digitalisering och automatisering är bra, men den som påstår att det bara minskar arbetsbördan ljuger.

”Effektivisering” ska ofta utläsas som nedskärningar. Nedskärningar i en sektor där fyra av fem kronor utgörs av lönekostnader innebär fler arbetsuppgifter eller lägre löner. Det är vardagen inom nästan alla välfärdsyrken: i socialtjänsten, i skolan och bland myndigheter. Fler och tyngre ärenden, klienter med större sociala problem, arbetssökande allt längre från arbetsmarknaden: allt ska göras för samma peng. Konsekvenserna är en usel arbetsmiljö med fler sjukskrivningar och brist på kompetens.

Eftersom staten inte kompenserar för inkomstbortfallet är det djupt oansvarigt att säga, som ansvarig minister Erik Slottner (KD) gjort, åt kommuner och regioner att ”effektivisera ännu hårdare”. När regeringen inte räknar upp statsbidragen till kommuner och regioner skär den i intäkterna från staten. Kvar finns att höja kommunalskatten.

Staten har i grunden har missförstått sin roll. Genom att ta bort förutsättningarna för att bedriva verksamheten på ett bra sätt höjer riksdag och regering dramatiskt risken för en rejäl lågkonjunktur. Det är de flesta ekonomer överens om.

Inflationen är ett svepskäl för uteblivna statsbidrag.

Regeringen säger att Sverige måste hålla igen. Från fackets håll är vi de första att hata inflationen. Men de senaste beräkningarna från Konjunkturinstitutet, som är en statlig myndighet, säger att 60 miljarder kronor extra till välfärden skulle ha en inflationseffekt på 0,3 procentenheter. 60 miljarder är mer än dubbelt så mycket som SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, begärt av regeringen.

Fackförbund och arbetsgivare tar sitt ansvar i årets avtalsförhandlingar, det är dags att staten gör det samma. Men att ta inflationen som intäkt för att inte göra en satsning på en procent av BNP, som skulle kunna ge välfärdens medarbetare rimliga förutsättningar med mycket liten påverkan på inflationen, är en oansvarig ekonomisk politik.

Efter ett par år med bra ekonomiskt resultat i flera kommuner och regioner finns det kanske lite buffert att ta av, men i år kommer det ätas upp.

Vi kräver att landets kommuner och regioner före sommaren får besked om en lägsta nivå för statsbidrag i höstens budgetproposition.

Ge kommunerna möjlighet att planera sitt budgetarbete. Alternativet är uppsägningar och anställningsstopp i socialtjänsten, sjukvården och skolan.

Våra medlemmar, anställda inom välfärden, har redan en alldeles för tuff arbetsbelastning. Gör det inte värre.

SKRIBENTERNA

Heike Erkers, ordförande för Akademikerförbundet SSR

Simon Vinge, chefsekonom vid Akademikerförbundet SSR

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.