Ska jag vara en som inte bryr sig och bara går vidare till något annat. Jag bestämde mig för att det kan jag inte vara. I 25 år har jag jobbat som sjuksköterska inom sluten vården. Älskar mitt jobb. Älskar mångfalden av människor jag har vårdat. Älskar mina kollegor som jag jobbar med. Har jobbat kvällar och helger och storhelger och har valt detta arbetssätt för att jobba inom slutenvården. Det har gett mig så mycket kunskap och erfarenhet. Tyvärr har senaste tidens utveckling av den stora resursbrist som nu råder på våra avdelningar lett till att inte hellre jag orkar längre.

För att belysa situationen: När jag började i 1998 fanns det tre medicinavdelningar som vårdade äldre multisjuka. Nu har vi väl två. Fler och fler avdelningar tvingas stänga ner platser på grund av resursbrist. Både sjuksköterskor och undersköterskor säger upp sig på löpande band för att man inte orkar längre – även på min arbetsplats. Också vi har drabbats av denna personalflykt.

Varför är det ingen högre upp i hierarkin av de som bestämmer som ser hur vi på golvet sliter? Vi jobbar extrapass på extrapass. Vi jobbar dubbelpass på dubbelpass. Allt för att lösa när våra kollegor blir sjuka. Sjukdom visst, men säkert i viss mån för man känner sig utmattad. Vi jobbar extra och dubbelpass för att inte lämna våra kollegor i sticket. Ingen ska behöva lämnas i sticket att dra lasset själv. Under den senaste tiden har vi till och med jobbat kväll-natt. För ni som inte vet 13:30- 07:00.

På akuten väntar våra äldre på en sängplats – ibland på en brits i flera timmar. Vårdplatskoordinatorer ringer runt och får svaret: Vi har fullt. Väl på avdelningen läggs patienten inte sällan i korridoren med en vikbar vägg runt sängen. Avdelningar stängs ner på grund av resursbrist.

Vi som är kvar vårdar fler patienter än vi har händer till. Och detta får vi inget gehör för. Det bara sägs: Har kommit extra beslut på att ni måste ha tio patienter. Detta trots att vi bara har händer till åtta. Vi startar projekt för att komma fram till hur vi ska kunna behålla vår personal. Av dessa projekt ser vi i bästa fall kanske resultat om två år. Vad hjälper det nu?

När ska politiker och andra i högre beslutsfattande positioner förstå att vi behöver göra något nu åt situationen? Vi blir i samhället äldre och äldre. Vi behandlar med tyngre krävande behandlingar folk som är äldre och äldre. Vi bygger större sjukhus. Vad hjälper det när det inte finns personal som vill jobba där? När ska ni se vår arbetsmiljö och förbättra våra arbetsvillkor? Se hur vi sliter!

Idag kan du i kommunen och i bemanningsföretag få x antal tusen mer. Många av våra yngre kollegor väljer därför dessa arbetsplatser. Varför ska man slita ihjäl sig inom landstinget för mindre pengar? Pengar har idag större dragningskraft. Ansvariga måste börja förstå och göra något åt denna flykt från sluten vården och borde ha tagit i tag i det för länge sedan. Annars kan vi snart sluta vara stolta över att vi arbetar på ett högspecialiserat universitetssjukhus.

Susan Olofsson

Leg sjuksköterska sedan snart 25 år i Region Skåne