Mats Olsson, tidigare lärarutbildare vid Malmö universitet, gör en halmgubbe av mig, lägger ord i min mun och argumenterar emot dem (Aktuella frågor 24/4).

Jag påstår varken att det finns en enda manlighet, att män skulle ha en gemensam tanke om manlighet, att manlighetsdebatten startade på 1990-talet, att män skulle vara offer, att pojkar är representanter för patriarkat, att våld är den enda formen av manlighet eller överhuvudtaget något om mäns könsidentitet eller avhopp från lärarutbildning (Aktuella frågor 17/4). Och givetvis finns det, precis som Mats Olsson anser, delar av manligheten som är värda att försvara. Och kanske än viktigare är att vidga idéer om vad manlighet kan innefatta. Att det kan rymma förmågan visa sårbarhet, känsla av maktlöshet, vilsenhet, oro, förvirring och mycket annat därtill.

Det jag är kritisk till är att det i många debatter på senare tid om mäns våld mot kvinnor vänds till att kvinnor har fel och är elaka när de säger ifrån.

Det måste vara möjligt att tala om mäns våld utan att behöva trösta de män som inte känner igen sig i att det finns en sådan struktur.

Varför tror vissa män att forskning om problematisk maskulinitet alltid handlar om just dem? Min kritik gäller inte enskilda män, inte heller avser jag att skuldbelägga eller generalisera. Nej, det gäller hur debatten om manlighetens kris kommit att handla om hur synd det är om män när mäns våld mot kvinnor förs på tal. Ja, det är förfärligt och mer än så. Det är inte den enda form av maskulinitet jag kan tänka mig, men det är den sämsta form av maskulinitet jag ser.

Att försvara mäns våld kallar forskaren Kate Manne himpaty: en form av sympati som särskilt omfattar män och manlighet.

Mats Olsson berättar att han smygavlyssnat killar under sin tid på lärarutbildningen i Malmö. Om han istället hade gått fram till dem kunde han ha frågat dem, eller följt med in på lektionen efteråt och till och med hjälpt dem sortera ut vad de, som han hörde, skulle skämmas över idag. Kanske skulle lektionen handla om mäns våld? Eller om fördomar kring män i förskola? Eller så hade killarna gjort något som de hade skäl att skämmas över. Vem vet?

Mats Olsson påpekar att han ägnat snart 50 år åt att försöka förstå varför män inte tycks vilja arbeta i förskolan. Det borde göra att han också har tankar om mäns våld. Kanske kände de manliga studenterna inte sig hemma, inte bekräftade, kanske var den utbildningen för svår, kanske möts de av fördomar, kanske har de egna fördomar. Kanske en blandning.

Många kvinnliga studenter känner sig inte heller bekväma i den manligt präglade polisutbildningen. Men de slutar inte. De jobbar på. Jag vet inte vad skillnaden är. Och varför man nödvändigtvis måste känna sig hemma på en utbildning – den ska väl utveckla och utmana mot nya insikter och ibland till en profession, tänker jag. På polisutbildningen möts minoriteten kvinnor av både reflekterande, roliga och omsorgsfulla män men ibland tyvärr också av sexism och sexuella trakasserier. Det finns flera manliga och kvinnliga studenter som sätter stopp för problematiskt beteende. Jag tror att det sker just för att vi arbetar med detta i utbildningen, där jag undervisar.

Centralt både för mig och den forskning som rör maktanalys är att skilja på människors avsikter, deras strävan efter att göra det allra bästa efter sina förutsättningar och villkor och de effekter och mönster som ändå kan uppstå av deras beteenden. Jag mötte en kille på polisprogrammet för många år sedan som uppenbart skämdes. Han sade att han efter min lektion om sexuella trakasserier insåg att han måste bryta beteendet som han vuxit upp med och deltagit i. Det handlade om sexistiska och homofoba skämt och jargong i uppväxten, i idrotten, i skolan (!) och i vänkretsen. Det funkar ju inte som polis, sade han. Korrekt insikt och så bra att du vågade berätta, sade jag. Jag gav honom också rådet att skapa en allians med en annan kille i klassen som han kände tillit till och kunde ”stämma av med” då och då. De två fick ansvaret tillsammans att kolla om hans beteende förändrades över tid. Jag förstod senare att han lyckades. Så tänker och arbetar jag. Låta män ta ansvar för andra män, ha stor omsorg om enskilda individer och samtidigt sätta en tydlig gräns för en problematisk maskulinitet. Allt detta är möjligt.

Det mesta av det Mats Olsson hävdar är ett exempel på att min analys är korrekt. I manlighetens kris tycks männen behöva tröstas först, trots att de slagits mest.

SKRIBENTEN

Jesper Fundberg, etnolog och lektor vid Malmö universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.