HIF har startat ännu en säsong. I år heter serien Superettan. De senaste typ 10 årens ofrivilliga rödblå berg-och-dalbana vi tvingats ut på tycks aldrig ta slut. Inför varje ny säsong står vi efter ett långt vinteruppehåll med ett nytt hopp och tro, mässandes om uppslutning och att aldrig ge upp. Sedan blir det ändå som ingen tänkt eller trott. Vad finns då kvar att säga när allt det uppenbara redan sagts flera gånger om?

I boken ”24 år 11 dagar – vägen tillbaka”, utgiven 1993, skriver Per-Arne Håkansson om HIF:s väg tillbaka till Allsvenskan. 1968 trillade som bekant vår förening ur högsta serien, för att sedan inte återvända förrän 1992. Under tiden sjönk laget så djupt som till division 3.

I boken finns en rad olika personporträtt med framstående individer från HIF:s historia, bland annat ett kapitel med Karl Svensson. Rio--Kalle, alltså.

Förutom legendarisk målvakt var han efter spelarkarriären engagerad som lagledare för a-laget och ordförande för ungdomsavdelningen, som fanns i början på 1970-talet. Kalle lämnade båda rollerna efter slitningar mellan å ena sidan spelartruppen och å andra sidan styrelsen för huvudverksamheten.

”Det var en olustig tid i HIF. Då tappade jag intresset för klubben rätt många år framåt och återkom faktiskt inte på allvar förrän en bit in på 1980-talet,” kommenterade Kalle situationen till Per-Arne Håkansson.

I en annan del skriver Håkansson: ”De senaste 20-25 åren har kantats av skandaler, schismer, sportsliga bakslag och tappade lustar i kval och seriestrider. Ibland har även de närmaste anhängarna, de mest inbitna supportrarna, gnällt över laget och sagt att ’nu, nu får det minsann vara nog. Nu går jag inte på Olympia förrän laget befinner sig på anständig nivå’.”

Känns det igen? Det brukar ju heta att allt går i cykler. Den principen verkar gälla även för vårt HIF.

Ytterligare en tidsaspekt att ta med i beräkningarna: Efter uppflyttningen 1992 kunde vi efter ett tag skryta med att vara bland de lag som spelat längst konstant period i Allsvenskan. 10 år blev till 20 år och 2016 hade HIF spelat allsvenskt i nästan 24 år. Det vill säga lika länge som det tagit att komma tillbaka till högsta serien och bli ett etablerat allsvenskt lag igen. Tillfällighet, eller ytterligare ett ödets vingslag som ville påminna att inget förutom tidens cykler är beständiga?

I samma kapitel som ovan Håkanson-citat för författaren också ett krasst resonemang om att anledningen till att folket ändå fortsatt gå på Olympia, trots det sportsliga förfallet under 70- och 80-talen, är på grund av skral konkurrens från andra idrottslag i närområdet för folk att lägga sin tid på i stället. ”En praktisk förklaring alltså. Ingen flumteori om diverse kulturella eller traditionella krafters inverkan. Vad det handlar om är tillgång och efterfrågan”. Detta resonemang kan vi däremot, 30 år senare, med bestämdhet slå ner.

2023 är dels Rögle BK en framgångsrik närliggande förening, dels är utbudet fotbollsmatcher världen över gigantiskt och bara ett par knapptryck bort. Konkurrensen om fotbolls- och idrottsintresserade personers uppmärksamhet är numera benhård, men folket kommer ju till Olympia ändå. Delat sjätte bästa publiksnitt i landet 2022, över 1 000 sålda säsongskort på Södra stå i år, över 7 000 biljetter sålda inför hemmapremiären. Degraderingen och resultaten till trots fortsätter de närmaste anhängarna och inbitna supportrarna inte bara att komma till Olympia, utan också växa i antal!

De bakomliggande faktorerna till detta har jag inte nog med tecken för att ge mig in på utan att denna text ska börja liknas vid en essä. Vi kan väl för nu bara konstatera att det finns ett kulturellt uttryck förknippad med att ”vara HIF:are” som väldigt många vill vara en del av. Ett uttryck som överskrider cykler såväl som sportsliga resultat.

Är det något historien lärt oss är det att även sportsliga resultat förr eller senare vänder. När det sker får tiden utvisa. Till dess så ses vi, som alltid, på Olympia.

Erik Kruse

HIF:are