Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och medarbetare på kulturredaktionen.

Små snabba steg i hallen och en liten varm kropp som dyker in i mitten, ett snusande som börjar innan huvudet har landat på kudden.

Så åter stillhet. Tre människor tätt intill varandra, glidflygande genom egna världar.

Häromdagen berättade vår lille pojk att han börjat ta en kort omväg i sin nattliga rusch. Förbi buren där nya vännen marsvinet bor. Det händer att Pixie liksom vänder upp nosen och tittar tillbaka med ett öga. De sömniga blickarna möts. Vi kan väl tro att det sker tack vare ett månsken som faller in i exakt vinkel genom fönstret?

Så vänder pojken på andra sidan gallret raskt på stället, snabba steg, ett dyk in i bomullen, in i drömmen.

Människor som sover är rörande. När garden är nere och allt är möjligt.

Föreställ dig att Donald Trump ligger där på andra sidan Atlanten i en enorm pyjamas som en jättebebis med munnen öppen och en salivsträng i mungipan, inne i en dröm där hela världen äntligen förstår att han är ”a very stable genius”. Man kan, även för Trump, känna ömhet i det ögonblicket.

I döden och sömnen är vi jämlika, heter det. Den senare en livslång lek inför den förra.

I podden Värvet hör jag Göran Greider berätta om hur han låg sövd i respirator i åtta dygn i december. När han vaknade frågade läkaren: vilket år är det? Greider tänkte länge innan han svarade: ”1959”, sitt födelseår. Medan han befann sig på semester från den materiella världen reste Greider omkring i England 1940 när tyska bomber föll, han mönstrade på samma fartyg till Rio de Janeiro som hans pappa gick på 1946, han vandrade omkring på ett annat fartyg och pratade med Boris Johnson. ”Det var verkligare än det man vaknade upp till”, säger Greider.

Och vem kan glömma hur Hédi Fried i ”Frågor jag fått om Förintelsen” beskrev drömmen som den sista motståndshandlingen. I Auschwitz sov hon krossad, nästan, och drömlös. Men i arbetslägren kom drömmarna. Där gick hon på en solig äng med sin pappa. Hédi Fried skrev att hon försökte inbilla sig att drömmen var verkligheten, att livet i lägret var en ond dröm, från vilken hon vaknade för att leva med sin familj igen.

I ”Sömnboken” från förra året skrev Haytham el-Wardany poetiskt om hur demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo sov tillsammans, en kollektiv sömn, under den arabiska våren. Hur sömn och vakenhet är två erfarenheter som flätas samman så länge kroppen är vid liv, ”erfarenheter den fortsätter att göra utan att veta vart i världen de leder”.

Det finns två sorters människor. De som varje kväll ser sömnen som ett nederlag, känner hur denna unika dag i livet är på väg att rinna dem ur händerna, som först nästa dag, om arbetslinjen tillåter – kan njuta sömnen under en sovmorgon. Och så finns de som går tidigt till sängs, låter sig sänkas ner i sömnen som i ett bubbelbad med löftet om att nästa dag ska bli bra, eller kanske fantastisk.

Fast nä, det finns också en tredje sorts människa. En mycket vanlig sort vi kan kalla åstorparen. En sovande människa som inte riktigt kan komma till ro, som natt efter natt får se sig snuvad på det rymdäventyr på hallucinogena svampar som är REM-sömnen. Enligt Region Skånes folkhälsoenkät från 2022 uppger 22 procent av Åstorpsborna att de ALDRIG får tillräckligt med sömn. I veckan kunde tidningens reporter Johanna Zachhau rapportera att Åstorpsbor har Skånes sämsta sömn.

Gå på vilken gata som helst i Åstorp och statistiken säger att var femte människa du möter ALDRIG får anständigt med sömn. Som i ett töcken hasar de omkring, dag efter dag bestulna på den spa-retreat av lägre blodtryck, muskelavslappning och hjärnkontors-debriefing som är en god natts sömn (kanske är det en liten tröst att många skånska kommuner uppvisar nästan lika kass sömn, eller att David Batra just nu ägnar en SVT-serie, ”Sov gott”, åt att infotainmenta om besvären.)

”Roger Nielsen är moderat kommunalråd. Han sover inte alls bra”, heter det i nyhetstexten. Den stackars moderaten har blivit rekommenderad att gå på behandling för sina sömnproblem. ”Men det har jag inte gjort än”, säger han, lite uppgivet.

Och man känner starkt med honom.

Roger styr en kommun där hålögda människor ägnar nätterna åt att vrida sig i svettiga lakan. Och han gör det med svår sömnbrist. All lycka åt Roger.

Alla dessa åstorpare över världen, sömnsvältande stapplar de över klotet. Här om någonstans behövs ett paradigmskifte. En förlåtande insikt om att något vi gör en tredjedel av våra liv inte är ett ont måste, inte är något att ta varken för lätt på eller särskilt allvarligt. Den är bara en stor liten gåva i våra enda liv, som natt efter natt befriar oss från prestige. Tunneln bakom Rita Hayworth-affischen i ”Nyckeln till frihet”.

Människan har funnits i sådär 300 000 år. Det betyder att vi har sovit bort 100 000 år.

100 000 år av drömmar.

Dröm Åstorp dröm.