Varför stannar många ukrainare kvar i städer och byar som bombas sönder av den ryska krigsmaskinen? Varför fortsätter de att leva i källare utan värme och vatten och utsätta sig för risken att bli skjutna av ryska prickskyttar när de kokar mat över öppen eld utomhus? Varför flyr de inte?

Den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko ger en del av förklaringen till det. När hon var utomlands, och väcktes av nyheten om invasionen, blev hennes första tanke inte ”Var kan jag få skydd?” utan ”Hur ska jag nu ta mig hem?”.

Hon förklarar det med: ”Djurens irrationella, oemotståndliga, reflexmässiga behov i farans stund: Hem! Hem till grytet, till grottan, till skyddet, till de egna – trycka ihop sig med dem, smälta samman med den egna flockens värme, gräva ner sig djupt, med tassarna över huvudet. Fastän bomberna faller över grytet.

Det är här all identitet tar sin början. För individen är den alltid ett säkerhetsbälte, även om den inte ger något skydd i den rådande situationen”.

Hemmets och hemortens betydelse för den egna identiteten är en viktig del av förklaringen till att många ukrainare härdar ut i ruinerna. Det är också bland annat därför många väljer att återvända till Ukraina trots att det ryska anfallskriget fortfarande pågår, och utgör även en del av förklaringen till att bybor, med hjälp av ukrainska volontärer, återuppbygger förstörda hus trots att det egentligen är för tidigt för det.

Vi kan själva ställa oss frågan varför vi så ofta blir upprörda när kommunen sågar ner fullvuxna träd eller river en gammal byggnad. På det djupaste planet har det att göra med just detta – vår identitet. Utan hemmet, utan de välkända fasaderna, gatorna, parkerna och torgen förlorar vi lätt fotfästet i tillvaron.

Att Putins armé skjuter mot många civila mål beror därför inte på enskilda soldaters misstag, eller svaga befäl som inte lyckas styra sina plutoner och bataljoner. Det är en mycket medveten strategi, utan tvekan sanktionerad av högsta ort. Putin vill med denna krigsmetodik tillintetgöra den ukrainska identiteten, den ukrainska kulturen, själva kittet som håller samman nationen, därför att ett identitetslöst folk blir lättare att underkuva.

Det är ukrainarna mycket väl medvetna om. Det förstår också Polen, Tjeckien och de flesta andra före detta sovjetiska kolonierna i öst och på Kaukasus – de forna ”cellkamraterna” som Zabuzjko kallar dem. Detta är ett existentiellt krig för ukrainarna.

För väst tog det däremot lång tid att förstå detta. Det gjorde därför Zabuzjko ursinnig när västerländska journalister förra året gång på gång frågade henne: ”Vad vill Putin?”. Putin försöker nu få den ryska befolkningen att tro att det tvärtom är ett existentiellt krig för Ryssland. Det är nonsens. Kriget är existentiellt bara för Putin personligen. Förlorar han på slagfältet, och Ukraina går med i EU och Nato, försvinner han som president, kanske även som levande människa.

Christer Åkerlundh