Vad är det för mystiska objekt som flyger runt i luften ovanför oss? Det enda vi vet säkert är att de existerar, och att vissa tycks uppträda på ett sätt som får en att tappa hakan. Teorierna är många, men det svindlande svaret är att frågan förblir obesvarad.

Efter årtionden av officiell tystnad har fenomenen på allvar börjat bli ett rumsrent intresse för militärer och forskare. Standardreaktionen har länge varit att diskreditera och motarbeta de som vill uppmärksamma, undersöka och bringa klarhet i frågan.

Trots denna ökande öppenhet lever stigmat kring ufon i allra högsta grad. Efter två månaders arbete med frågan har detta tydligt blottlagts för mig.

Ett exempel var när tidningens fotograf Anders Malmberg och jag åkte ut för att träffa en man som i början av 90-talet bevittnade något på himlen som han inte hade kunnat glömma. Historien återberättades trovärdigt och det togs fina bilder. Några dagar senare fick jag ett mejl där medverkan abrupt ställdes in – han var rädd att bli ”uthängd”.

Ett annat var när jag skulle kontakta Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som tidigare har haft ansvaret att samla in misstänkta ufo-observationer i Sverige. En av deras presstalespersoner hade svårt att hålla sig för skratt och meddelade att om jag ville ha rapporter om ”riktiga rymden” så fanns de däremot att tillgå.

För att inte tala om ett lätt höhö-ande när jag har luftat ämnet med kollegor kring kaffemaskinen.

Onekligen är det en känslig fråga, ofta omgärdad av förutfattade meningar. Att det är svårt, ibland nästan smärtsamt, att överge vedertagna ståndpunkter kan historien visa oss.

Ptolemaios antika geocentriska världsbild, med jorden och människan som universums mitt, upplevdes som perfekt naturlig ända tills modern vetenskap synade bluffen. Och då tog det hus i helvete.

Den katolska kyrkan ställde till med inkvisitionsspektakel och drog Galileo Galilei inför domstol efter att han ställde den obekväma frågan huruvida jorden eventuellt snurrar kring solen istället.

Resultatet? Galilei blev tvingad att ta avstånd från sina vetenskapliga fynd och sattes i husarrest för resten av sitt liv. Först år 2000, nästan fyra sekler senare, var kyrkan mogen nog att upphäva domen mot den italienska pionjärastronomen.

Därför vill jag inte underskatta den intellektuella smärta som liknande paradigmskiften kan medföra.

Men idag vet vi att jorden inte bara har sin gång runt solen, utan även att vårt hem, som härbärgerar över åtta miljarder av oss, helt enkelt är ett minimalt dammkorn i en oändlig dammråtta som vi kallar universum. Bara i Vintergatan finns det uppskattningsvis 40 miljarder planeter som kretsar i den ”gyllene zonen” kring en solliknande stjärna.

Att då på slentrian avfärda forskare och privatpersoner som teoretiserar om eventuella utomjordiska civilisationer håller därför inte längre. Det är att gå emot bättre vetande givet de ofantliga, ogreppbara möjligheter som vi nu vet existerar bortom vår planet.