Klimataktivism och dess metoder är ett hett ämne just nu. I Tyskland använder gruppen Die Letzte Generation, Den sista generationen, storskalig civil olydnad och vägspärrar för att uppmärksamma klimatkrisen och för att få gehör av den tyska regeringen som misslyckas med att nå både FN:s och Tysklands klimatmål.

I Sverige använder ungdomsorganisationen Aurora juridiska verktyg och stämmer staten för att den inte lyckats uppfylla FN:s klimatmål undertecknade i Parisavtalet. Och en klimataktivist från Återställ våtmarker hoppade upp på scenen mitt under Melodifestivalen i Malmö för att protestera mot statens bristande åtgärder för att skydda och återställa Sveriges våtmarker.

Vissa människor avvisar direkt sådana former av aktivism för att de påverkar deras vardag, som pendling till jobbet, eller för att de visar klimatförändringens komplexa verklighet som de helst vill ignorera. Men sådant som offentliga protester är avgörande för utvecklingen av samhället och för att skapa politiska eller sociala förändringar.

Själva begreppet aktivism har snävats in. Och ibland fått en dålig klang.

Genom historien har samhällen utvecklats och blivit mer demokratiska när människor har kämpat för fler rättigheter och stått upp mot orättvisor.

Ofta har helt vanliga människor bidragit till att göra samhället mer jämställt och jämlikt eller värnat miljön. Kvinnor har kämpat för rösträtt, arbetare har kämpat för bättre villkor och forskare har kämpat för förbud av skadliga kemikalier.

Aktivism är avgörande för att politiker ska ta ansvar och vilja förändra de omständigheter människor lever under nu och i framtiden. Företag kan också påverkas så att de ägnar mer kraft åt att undvika de miljöproblem de skapar.

Aktivism kan också syfta till att bygga kunskap hos allmänheten. Idag handlar det om sådant som betydelsen av de pågående klimatförändringarna och förlust av biologisk mångfald, två kriser som formar mänsklighetens framtid.

I en polariserad värld där regeringar struntar i bindande internationella avtal för klimat, inte agerar på vetenskapliga bevis, undergräver klimatpolitik vars syfte är att nå FN:s klimatmål och avfärdar demokratiska och lagliga offentliga protester måste människor hitta andra sätt att hålla styrande politiker ansvariga.

Frågan om huruvida vissa olydnadshandlingar kan vara moraliskt motiverade trots att de är olagliga har sysselsatt juridiska och politiska filosofer under lång tid. Fredliga protester och civil olydnad kan vara nödvändigt och moraliskt försvarbart när regeringar eller företag inte gör tillräckligt för att begränsa klimatförändringarna. Att forskare blir aktivister är i detta sammanhang inte underligt.

Kanske är det dags att bredda vad som kan kallas aktivism. Hur man lever och agerar kan göra skillnad på många sätt. Att flyga mindre, äta mindre kött och köpa ekologiska närproducerade varor oftare kan också sägas vara en form av aktivism. Men viktigast är att förstå att strukturella omständigheter gör att vi är fångna i ett ohållbart sätt att leva.

Det finns ett gemensamt ansvar att säga ifrån och agera när sociala orättvisor ökar och miljöförstörelsen fortsätter trots överväldigande bevis och kunskap om de katastrofala konsekvenser det får. Ilska ska inte leda till förtvivlan och mer polarisering, utan ska vändas till motivation att våga säga ifrån och protestera, fredligt och utan våld, vilket är en väsentlig rättighet i en demokrati.

Det är också medborgarnas moraliska ansvar att hjälpa demokratin och driva samhället att bli bättre så att kommande generationer får samma möjligheter som dagens att leva ett gott liv och njuta av en hälsosam miljö. Att vara tyst inför en kris av globala dimensioner är att godkänna pågående orättvisor och förstörelse. Aktivism behövs nu mer än någonsin för en bättre framtid.

SKRIBENTEN

Torsten Krause, forskare vid Luscus, Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.