Europa går i väntans tider: Ukrainas offensiv mot en inkräktare.

Ukraina slåss för sin existens och i förlängningen även Europas och EU:s, men frågan är hur realistisk en ukrainsk framgång är. Oavsett resultat är en sak klar. Europas tyngdpunkt har förskjutits.

Låt oss i väntan på Ukrainas offensiv höja blicken en aning. Inte minst med tanke på att debatten om Sveriges roll i EU än en gång har vaknat till liv.

Tiden då öst- och centraleuropéer stod med mössan i hand och tackade för att de fått komma in i EU är över. Polen och Ungern är gärna med i unionen men på sina egna villkor. Det är ironiskt att ingen av de två forna randstaterna hade blivit accepterad in i EU idag.

Nu är Europa i krig. Polens och Ungerns olydnad när det gäller hur EU:s medlemsländer måste agera enligt unionens gemensamma regler är satt på vänt.

Västeuropéer fokuserar på höga elräkningar, stigande inflation och i värsta fall en krypande och mer eller mindre drabbande otrygghetskänsla. Men i övrigt är det ”business as usual”. Eller är det verkligen det?

Vad Europa missade för mer än tre decennier sedan var att ingen av de styrande i Kina och Ryssland jublade efter Berlinmurens fall 1989. För att lindra smärtan över Sovjetunionens fall och sådant som förlusten av Ukraina hade en till en början obetydlig tjänsteman, Vladimir Putin, en handlingsplan.

Det går att se en direkt linje från Putins tid som KGB-agent i Dresden 1989 till Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina 2022. Ett exempel är ett EU-möte i Hamburg 1994 med Estlands dåvarande president Lennart Meri som en av huvudtalarna. Högre politiker från Tyskland och en rad andra länder var där när Meri varnade för att Ryssland mycket väl kunde tänkas axla Sovjetunionens imperietraditioner och han vädjade därför till Central- och Östeuropa, inklusive Ukraina, att snarast möjligt söka sig till det demokratiska Väst.

Viceborgmästaren från Sankt Petersburg blev så upprörd att han lämnade salen genom att vräka upp de tunga järndörrarna med ett brak. Vladimir Putins exit från mötet väckte stor uppmärksamhet. Få visste dock ännu vem den korte mannen var.

Ett grundantagande som gällt i Europa sedan andra världskriget slut har visat sig inte alltid vara giltigt. Tesen att ömsesidigt ekonomiskt beroende – handel – leder till försoning och förebygger militära konflikter går inte längre att luta sig mot. Även om EU bygger på det antagandet, är det nödvändigtvis inte giltigt utanför EU:s gränser.

1989 var Europa världens epicentrum. En global ideologisk kamp som hade delat världen i två block upphörde. Mer än trettio år senare är inte Europa längre den globala mittpunkt som inte sällan satte agendan för resten. Tvärtom. Fler globala spelare dominerar scenen. Det råder en tydlig internationell pluralistisk ordning. Kina och Indien sätter dagordningen i mycket större utsträckning än tidigare.

Det gick inte att förutse att Ukraina skulle bli allas vår angelägenhet. Idag finns det knappast någon plats på den europeiska kontinenten där det inte hänger en ukrainsk flagga. Facebook är översållat med de gula och blå färgerna. Fram till för lite mer än ett år sedan var landet en buffertzon, ett gränsland i periferin. Visst väckte den orangea revolutionen, en serie demonstrationer och politiska händelser som ägde rum i Ukraina mellan november 2004 och januari 2005, och Rysslands ockupation av Krim 2014, uppmärksamhet. Men för de flesta människor i Europa hade händelserna i Öst lika gärna kunnat inträffa mycket längre bort.

För tre decennier sedan hette det att ”historien är slut”. Om nu någon mot förmodan skulle tro att så är fallet visar Ukraina på motsatsen. Historien är inte slut. Den har bara ändrat riktning. Europa står mer samlat än någonsin i form av Nato och EU. Ukraina och landets president Volodymyr Zelenskyj har en gång för alla ritat om den mentala europeiska kartan. Men hur? Det vet vi inte. Säkert är dock att EU:s roll har förändrats.

Vissa argumenterar för att EU bör stå starkare, enat och gärna förses med egen militär. Att inte längre vara den mjuka stormakt som alltid kan förlita sig på USA och dess militära kapacitet. Det handlar inte om mer eller mindre EU utan snarare vilkets slags Europa som behövs för att säkra demokrati och politisk stabilitet.

Det går att hävda att det är just de länder i östra Europa som på senare år kommit med i EU som står för initiativet och kraften bakom behovet att ändra unionens tyngdpunkt. Stark kritik riktas mot EU som ett västeuropeiskt projekt, styrt av Tysklands ”Merkiavelli”, landets tidigare förbundskansler Angela Merkel, med starka egenintressen som negligerat de centraleuropeiska erfarenheterna och som missbedömt Ryssland så fatalt.

Obalansen mellan gamla och nya medlemmar i EU lär upphöra när Ukraina nu har hamnat i hjärtat av Europa. Det är något att också fundera över när nu regeringens stödparti Sverigedemokraterna föreslår att Sveriges medlemskap i EU ska utvärderas.

SKRIBENTEN

Hans-Åke Persson, professor emeritus i europeisk historia vid Roskilde universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.