Vid mitten av 1980-talet stödde en socialdemokratisk regering och en socialdemokratisk kommunledning i Malmö en investering i ett smältverk för produktion av ferrokrom i Malmö. Syftet var att pröva tekniken för plasmaförgasning för att omvandla importerad krommalm till ferrokrom för export.

Ytterligare ett syfte var att främja industrisysselsättningen i Malmö. Råvaran var importerad och färdigprodukten skulle exporteras. Insatsvaran i Sverige var billig el för processen. Problem uppstod beträffande råvarutillgång och processteknik. Eftersom den svenska efterfrågan på ferrokrom täcktes av inhemsk produktion främst i Vargön drabbades verksamhet i Malmö av dålig lönsamhet när världsmarknadspriset på ferrokrom sjönk.

1990 stängde SwedeChrome verksamheten i Malmö och samtliga anställda sades upp. Investerare hade förlorat pengar och affärsidén höll inte. Den svenska elen var inte så billig eller så tillgänglig som företaget hade trott. Affärsidén höll inte när såväl råvara som marknad fanns i utlandet. Att lokalisera verksamheten till Sverige bara på grund av eltillgången var feltänkt och någon nysatsning kom aldrig att göras. Verksamheten var avvecklad för gott.

I Norrbotten sker idag stora satsningar för att kunna producera fossilfritt stål. Via el skall vätgas produceras och genom miljövänlig elproduktion skall stålet bli fossilfritt och kolet som insatsvara försvinna. Många funderingar har emellertid gjorts hur det jättelika behovet av el skall tillgodoses.

Magnus Henrekson och Christian Sandström uttrycker i tidskriften Ekonomisk Debatt nr 1/2023 tvivel över mljönyttan med de föreslagna projekten och tvivel över om det överhuvudtaget är möjligt att få fram den erforderliga miljövänliga elproduktionen.

Hybrit är ett initiativ från tre statligt kontrollerade bolag – LKAB, SSAB och Vattenfall. Syftet är att göra järnsvamp och stål med hjälp av vätgas. Vid sidan av dessa företag finns även ett stort antal privata investerare. Sverige skall bli världsledande på denna teknik. Projekten räknar med omfattande finansiella stöd från EU och den svenska staten.

Hybritföretagen och H2 Green Steel har för avsikt att förbruka 82 TWh per år, vilket motsvarar hela Finlands elanvändning under ett helt år, eller fem gånger vattenkraftsproduktionen i Norrbotten eller mer än hälften av Sveriges totala elkraftsanvändning under ett år. Hur skall detta gå till och vem ska investera i denna jättelika nya elproduktion som kommer att behövas och hur ska elen produceras?

Henrekson/Sandström är skeptiska- till såväl den samhällsekonomiska som den miljömässiga nyttan med jätteprojekten i Norrbotten och associerar till tidigare misslyckade statligt dominerade projekt.

Är det så att projekten med det gröna stålet i Norrbotten kan jämföras med satsningen på ferrokrom i Malmö på 1980-talet? Låt oss hoppas att slutresultatet i Norrbotten inte blir detsamma som det i Malmö 1990. Även då var stålet och tillgången på billig svensk el jokrarna i leken!

En kritisk granskning av projekten i Norrbotten måste till! Krävs en omprövning skall den göras snarast. Realism måste ersätta förhoppningar!

Magnus Grill

Råå