Den tidigare politiken med fast kronkurs kräver stram ekonomisk politik, men finanskrisen krävde expansiv politik, vilket är en kombination som inte fungerar. Den fasta kronkursen minskar i trovärdighet. Spekulationer mot den svenska kronan hemma och utomlands blir ofrånkomlig.

Politikerna insåg till sist att åtgärden var att överge den fasta kronkursen. Däremot är det inget som säger att man behöver överge finanspolitiken, framför allt dess investeringar i olika former, exempelvis vara en part i bostadsinvesteringar, vilket hade dämpat prisutvecklingen. Detta har inget med penningpolitiken och växelkurs att göra. Det är inget som hindrar att göra finanspolitiken mer aktiv.

Marknaden sköter i stora drag penningpolitiken, där det är anpassning som gäller, och växelkursen bestäms av förväntningar i avkastningen på valuta och internationella kapitalrörelser.

Den internationella ekonomin har kraftigt förändrats, från Bretton Woods med fasta växelkurser och reglerade finansiella flöden till Wa-shington Consensus med flytande växelkurser och avreglerade finansiella flöden, men valet att kraftigt dra ned finanspolitiken i Sverige är ett inhemskt politiskt val.

Om man hade varit mer återhållsam med att sprida allmänna bidrag hade man kunnat reducera de omfattande skattehöjningarna. Detta gäller också de stora ränteavdrag, som nu är att betrakta som ett rent bidrag då fastighetsskatten är borta. De omfattar nu omkring 50 miljarder årligen. Detta ställer krav på skatteintäkter. Skatteintäkter och hur de används är helt och hållet ett politiskt val.

Till detta tillkommer att jag är förvånad över att höra på missnöjet från svensk löntagare om att de får avstå, exempelvis från den obligatoriska utlandsresan. Ett flertal sitter i överbelånade lägenheter eller stora villor, van vid hög konsumtion. Det är inte ovanligt med stora konsumtionsskulder, eftersom denna livsföring ofta är baserad på lån. Vi kan tala om kreditgenerationen. Myten om den nya ekonomin, som är en vision om att nya lån alltid täcks av låneobjektets värdestegring, blev ett argument för fortsatt kreditbeteende. Ett fortsatt kreditfinansierat välstånd är enligt detta synsätt ekonomiskt riskfritt. Denna myt föddes under 1920-talet och återkommer vid ekonomiska framgångsperioder.

Insikten om att detta är en myt framgår när prisökningar (inflation) och efterföljande ränteökningarna drabbar hushåll med omfattande skuldsättning. Ökade priser och dyr utländsk valuta gör att dessa hushåll får betala dyrt för importvaror och utlandsresor. Då kommer plötsligt ett tidigare åsidosatt ord med i bilden, nämligen solidaritet. Samhället ska visa solidaritet med de drabbade, med andra ord använda skattesystemet för att lösa deras skuldsituation.

Men detta var, eller borde vara, väntat. Hushållen har blivit varnade i tio års tid: ”Förbered er för andra tider.” Men nej, inget har vunnit gehör. Tvärtom, de som inte velat hänga med har utmålats som gammalmodiga, eller i vissa fall, antydande till mindre vetande.

Nu däremot är det närmast ekonomiskt kaos, och allt är andras fel. Deras eget konsumtionsbeteende och livsföring får inte ifrågasättas. Ja, nu är det vad som kan beskrivas ”payback time”.

Vem ska vi ge skulden denna gång? Under 1930-talet var det juden, under 1970-talet var det araben (OPEC), under 1990-talet var det finansvalpen, under krisen 2007 var det bankekonomen. Denna gång ligger bostadsmäklaren illa till, ja kanske det blir bostadsmäklaren.

Ronny Norén

Docent i nationalekonomi, numera emeritus