Med ett svenskt Natomedlemskap följer ökade förväntningar på Sverige, inte minst inom sjukvården. Svenska läkare och sjuksköterskor behöver lära sig av ukrainsk krigssjukvård, vårdens styrning behöver skärpas och Sverige måste bättre hantera händelser där mängder av människor blir skadade.

Sveriges till stora delar neddragna militära beredskap förutsätter att de problem som finns inom sjukvården i fredstid kan hanteras parallellt med förberedelser för potentiell invasion på svensk mark.

Nyligen avslutades Aurora 23, en stor militärövning som simulerade fientlig landstigning och hur Sverige skulle hålla ut tills landets allierade anländer.

Militär övning är avgörande för att upprätthålla och utveckla Sveriges försvarsförmåga. Men också sjukvården behöver förbereda sig. Särskilt när krig, som civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) uttrycker det, är den ”dimensionerande uppgiften”, det vill säga är utgångspunkten för hur stora insatser som kan krävas.

Svensk sjukvård behöver stärkas för att höja landets beredskap:

•Ställ om ledningen av vården i kris.

Under ett väpnat angrepp på svenskt territorium förväntas den civila sjukvården genom sjukvårdshuvudmännen, det vill säga regionerna, tillgodose både Försvarsmakten och det civila samhället med sjukvård. I ett sådant försämrat säkerhetsläge ansvarar 21 regionstyrelser för ledningen av den civila hälso- och sjukvården. Det är ett uppdrag som inte ens i fredstid fungerar på bästa möjliga sätt – i en krigssituation riskerar sjukvårdens detaljregleringar minska sjukvårdens förmåga att göra ett så bra jobb som möjligt.

Det är bra att regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utforma en plan för sortering och prioritering av patienters vårdbehov vid masskadehändelser. Men det behövs ett nationellt system långt innan en sådan händelse sker. Statlig prioritering, istället för 26 regioner, ger ett samlat balanserat ansvar och en effektiv fördelning mellan behov, planering och resurser i hela landet.

Sveriges hantering av coronapandemin har visat att sjukvårdens hantering av stora kriser inte gynnas av dagens uppdelning där regionerna har ett alltför stort mandat.

• Sjukvården måste våga träna för det värsta tänkbara.

Sjukvården är sårbar för olika typer av hybridattacker, till exempel mot it-system. Det kan få allvarliga följder för hur – och om – vård kan utföras. Därför behövs säkerhetstänkandet inom sjukvården utvecklas.

Att inte tillräckligt många läkare omedelbart kan ställa om till att arbeta som till exempel fältkirurger gör att utbildning och träning behövs.

Regeringen bör uppdra åt Försvarsmakten att inleda samarbete med något av universitetssjukhusen för att förstärka sjukvården med kompetens. Det handlar om att upprätthålla goda kunskaper inom trauma, prevention, behandling av infektionssjukdomar, psykiskt trauma men även kunskaper om behandling av skott-, splitter- och detonationsskador under enkla förhållanden.

• Exportera fältsjukhus och stärk svensk vårdberedskap.

Sverige bör utöver vapen och annan utrustning för soldater också skicka ett fältsjukhus för att bistå Ukrainas många skadade soldater och civila som kräver högkvalificerad sjukvård. Europeiska sjukhus, däribland Karolinska universitetssjukhuset, har tagit emot skadade, men det rör sig bara om enstaka personer.

Att skicka ett fältsjukhus till Ukraina ger Sverige möjlighet att träna fältsjukvård. Enligt nättidskriften Kvartal var den “militära kirurgiska omhändertagandeförmågan 2014 reducerad till ca 1 procent av tidigare kapacitet” på grund av nedläggning av fältsjukhusen. Även om läget har förbättrats är dagens förmåga inte tillräcklig.

Nu måste såväl regeringen som riksdagen agera. Svensk sjukvård behöver stärkas för öka landets beredskap.

Skärp beredskapen för krig i sjukvården – skicka fältsjukhus till Ukraina.

SKRIBENTEN

Madina Refoi, läkare och verksam vid tankesmedjan Synaps som driver borgerlig idéutveckling inom sjukvård