Man ska vara försiktig med orden och värderingarna när man ska betygsätta och analysera något som känns svårt och ledsamt – som i detta fall moraset kring den svenska fotbollsklassikern Helsingborgs IF, klubben som jag mötte första gången när jag såg första matchen på Olympia 1955, knappt åtta år gammal, med placering bakom Kalle Svenssons ryggtavla vid ena målet. Sedan dess har jag följt laget och klubben, ofta initierat i egenskap av journalist och författare, bland annat i flera olika HIF-böcker.

I den besvikelse som nu väller över mig och många andra HIF-trogna runt om i staden och i landet använder jag en metafor för att lättast beskriva skeendet som har pågått och i hög grad fortfarande pågår, utan jämförelser i övrigt. Det vi nu ser av HIF som helhet är ett sjunkande skepp, ett elitfotbollens Titanic. De ödesmättade parallellerna är slående. Osårbarheten, den egna förträffligheten.

Titanic betraktades som osänkbar men visade sig ha ödesmättade svagheter när den kolliderade med isberget. I kölvattnet av guld och medverkan i Champions League beslutade en ledartrojka att HIF varje år skulle kvalificera sig för medverkan i Europaspel – som om lycka och framgång kan beställas. I stället försämrades ekonomin och organisationen regelbundet. Poeten och Bois-supportern Gabriel Jönsson kallade HIF för ”Högfärdens IF” och kom ganska nära.

Titanic saknade ficklampor så att isbergen inte kunde upptäckas från bryggan – de var inlåsta i skåp och nycklarna var kvar i land. Antalet livbåtar var för få, ägarna tyckte att det antal som fanns räckte.

HIF har heller inte haft några spanare på bryggan att döma av de rekryteringar som gjorts under senare år. Hur har spaningsarbetet fungerat i fotbollssverige och i närområdet? Undermåligt. Den alltmer svaga insikten och handlingskraften om vad som behövs för att återta förlorade positioner har inte infunnit sig, larmklockorna har över huvud taget inte ringt alls, moraset har bara fått fortsätta.

Att sportchefen inte var kvalificerad för sin uppgift insåg styrelsen inte förrän nyligen och några livbåtar har man inte skaffat – var tog det gamla fruktbara samarbetet med Malmö FF vägen som ju blomstrade under Ingvar Weneheds ordförandetid. Hans intresse, engagemang och kontakter med sin motsvarighet i MFF, Hans Cavalli-Björkman, ledde till att HIF med hjälpa av flera förstärkningar (Jan Möller, Anders Jönsson, Per Ågren, Tore Cervin) kunde resa sig ur askan och göra resan från trean till allsvenskan efter 24 års mörker.

För att fortsätta metaforen: HIF är i dag ett fartyg utan kompass och som saknar styrförmåga. Spelartruppen saknar tillräcklig förmåga och kvalitet – det är inte spelarnas fel utan de som tog dem till föreningen. Ledningen är skakig. Tränarfrågan är kaotisk och grovt underskattad. Var är visionerna och kompetensen i ledarskapet?

Jag rekommenderar de som i dag har någon sorts ansvar för HIF:s ovissa framtid ett studiebesök till Växjö och sätta sig på skolbänken för att lära sig några bra saker från senare års raket i Ishockeyeliten.

Fyra SM-guld har det blivit 2015, 2018, 2021 och 2023 – allt under samma sportchef som varit med på långresan från lägre divisioner. Lagkaptenen i år gjorde sin 15:e raka säsong i klubben. Assisterande tränaren har varit med sedan 2007, inför denna säsong skaffade man den bästa i branschen – Jörgen Jönsson. Beredskap för allt, kunskap och handlingskraft.

Detta kallas kontinuitet hos de ansvariga för verksamheten – allt detta som HIF har saknat under flera år och bara virrat runt i okänd terräng och hoppas att ”det ska ordna sig”. Men det går inte att leva på gamla meriter, att leda en klubb på elitnivå är en färskvara och att tala om femårsplaner är bara trams och flams och dölja nuets verklighet.

HIF lever under bilan. Ödet från 1968 närmar sig. Och under tidens långa pina följer en allt glesare skara på Olympia och i tv-sofforna – ungefär som de överlevande gjorde på avstånd när Titanic sjönk in i skuggorna. Nu väntar avgrunden och en oviss framtid för en av fotbollens mest klassiska klubbar. Helsingborgs främsta varumärke är på väg att försvinna och vi som är kvar kan bara se på. Det är en bedrövlig och plågsam resa, i många avseenden självförvållad.

Ken Olofsson

60 år som journalist och författare, honnörsmedlem i Helsingborgs IF