Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och medarbetare på kulturredaktionen.

Det var den tiden på året igen.

Blomstertiden. Avslutningskläder. Fy fan vad vi är bra. Sig solens strålar närma, och allt blir återfött.

Dagar för de behöriga. Dagar för de icke behöriga. Dagar för bra skolor och dåliga skolor. Dagar när rektorerna räknade in skolpengsbarn med ena handen och sa upp lärare, elevassistenter och skolbibliotekspersonal med den andra. Dagar när koncerndirektörerna höjde en skål i skattebetalarnas välkylda rosé.

Och över landet stod barn, smorda i solfaktor 50, tätt intill varandra och sjöng Laleh: ”Och vi ska slåss, ja, vi ska slåss mot Goliat”.

Det var sommarlov i bananmonarkin Sverige.

Det där skrevs i preteritum (eller imperfekt som det hette när svensk skola ännu följde skollagens bärande tanke om likvärdighet), men berättelsen om svensk skola skrivs fortfarande i vanvettets presens.

Den bara fortsätter.

Under våren har Handelshögskolans rektor slagit larm om att marknadsskolans fuskbetyg sänker svensk skola. Skolinspektionen har avslöjat att ett 40-tal av Thoréngruppens gymnasieskolor är rent hittepå. Detta medan skolbolaget har fyrdubblat sin omsättning på tio år.

Så fortsätter några att få gräddfiler in på prestigeskolor de inte har fått kunskaper att klara. Medan andra blir förnedringsrånade på en skola de har lagstadgad rätt till.

En tröst då att även Tankesmedjan Balans bara fortsätter. SO-läraren Marcus Larsson och företagsekonomen Åsa Plesner gör år efter år det granskande och pedagogiska jobb som Sveriges journalister bara undantagsvis och på sistone, extremt senkommet, har mäktat med.

Larssons och Plesners ”De gränslösa – en bok om politikers skolaffärer” (Bokförlaget Korpen) finns ute nu, och under våren var de även redaktörer för antologin ”Skolan efter marknaden – om skolans och lärarrollens framtid” (Liber).

Den senare börjar som en pedagogisk översikt över de nyliberala 1990-talshuggen, men är sedan framförallt ett försvar för professionen. Sensmoralen: Skolan bör, gärna igår, lämna kvasimarknadens logik under ledning av de som kan skolan, befriade från antiintellektuell Jan Björklund-populism. Här finns Björn Dahlmans text ”En frånvalsskolas dödsdans”, om tiden som lärare på Tensta gymnasium. Att han jobbade på en prisad skola med gott rykte hjälpte inte när skolan blev en vara och koncernföretagen började sälja sina varor med mördande content, och inte hade skoladresser i förorten. Här finns också en text av ängelholmaren Maria Jarlsdotter, med ett långt yrkesliv som rektor bakom sig. Hon beskriver en ”katten-på-råttan-verksamhet”, där kommunen jagar rektorn som jagar lärarna, som ger jagade elever.

”Skolan efter marknaden” genomsyras av ett hopp om att debatten är vunnen, att förnuftet ska segra. ”De gränslösa” ger en mörkare, ja becksvart, bild av ett korrupt land där politiken, skolföretagen och lobbyismen har blivit ett.

Plesner och Larsson radar upp exempel efter exempel på en nepotism som förra hösten lät Liberalernas Lotta Edholm gå direkt från styrelsen i skolföretaget Tellusgruppen till jobbet som Sveriges skolminister. På några månader gick Tellusgruppens (och flera andra skolkoncerners) aktiekurs upp med tjugo procent.

Samtidigt fick Sverige en statsminister, Ulf Kristersson, som är omgiven av personer med ekonomiska och ideologiska intressen i marknadsskolan. Kristersson äger en sommarstuga med en styrelseledamot i koncernskolan Watma. Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson, patriarkmoderat och landets mest kände miljardärslobbyist sa förra sommaren om sin vän: ”Jag skickar sms då och då och säger när jag tycker att han varit duktig”.

Tre fjärdedelar av dem som nu arbetar som sakkunniga på utbildningsdepartementet hämtades från Timbro, Almega (de aktiebolagsdrivna skolornas arbetsgivarorganisation) och Friskolornas riksförbund. Skolkoncernerna har inte nära band med utbildningsdepartementet. De har tagit över utbildningsdepartementet.

”Hur kan detta få fortsätta? Därför att de borgerliga gjorde friskolan till en skyddad verkstad för företag”.

Skrev liberala Expressen i veckan.

Och Sverigedemokraterna har satt ett exakt pris för den där skyddade verkstaden: Tidöavtalet. För makten över regeringen är nationalisten Jimmie Åkesson villig att sälja svensk välfärd till utländska affärsintressen.

I veckan listade Dagens Nyheters Anna-Lena Laurén vad som utmärkte bolsjevikerna i Sovjetunionen: 1. En starkt ideologiserad syn på samhället. 2. En närmast sakral syn på dogmer och maximer. 3. En förmåga att målmedvetet och entusiastiskt bortse från hur ens ideologi fungerar i praktiken.

Och så gjorde hon parallellen: ”nybolsjevikiska beslutsfattare styrs av en religiös tro på privatiseringens välsignelse.”

Så gick ännu en termin när svensk skola styrdes mot all empiri, mot allt förnuft, mot folkets vilja.

”Och en dag ska vi härifrån”, sjöng barnen.