Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och medarbetare på kulturredaktionen.

Där nere är Staden. Här uppe står han i lössangripna kläder och stinker gammal svett och kreatur. En flykting i tovigt skägg som är en halvtimmes vandring från stadens portar.

Det är kväll den 30 september 1519 när han nått fram till Strukbach, ett tillflöde till floden Trave som omger Lübecks stadskärna. Oxarna har samlats ihop vid den plats som tyskarna kallar Vorwerker Viehtrift. Längre än så här kommer de inte.

Han kan se ut över hela Lübeck härifrån. Mariakyrkan, Petrikyrkan, Sankt Jacobi-kyrkan och Burgtor glänser under stjärnorna. Det här är staden kring vilken norra Europa snurrar. Makten och pengarna finns där inne i skepparnas hus, där inne i der Lübecker Rat.

Han är 23 år och har flytt den årslånga interneringen på Kalø på norra Jylland, dit han förts som gisslan av dansken. Han har vandrat i fyrtio mil och två veckor med det slaktfeta boskap som vallas söderut, förbi Aarhus, Kolding, Schleswig, Kiel.

Kring Strukbach är det landsbygd, våtmarker. Men här finns också några arbetsplatser. Där borta en smedja, där ett tegelbruk, där några möllor. Uppe på kullen med utsikt över floden och staden ligger några enkla härbärgen och krogar. Det är till ett av dessa han går.

Kanske har han först gått hela vägen till Holstentor och insett att stadsporten är stängd så här dags på kvällen. Eller så utgår han bara från det när han övernattar i ett av värdshusen. Den danska kungens män är honom i hälarna. Hur långt har de kommit?

Han överlever natten och nästa morgon går han in i Lübeck. Floden Trave stinker kloak. Det är en mäktig stad, men en 1500-talsstad. Den luktar spillning, bakgårdarna luktar urin, trapphusen luktar ruttet trä och råttskit. 25 000 människor bor tätt inpå varandra. Skrålet från de tättliggande krogarna blandas med ljudet av smeders och tunnbindares hamrande, gatuförsäljares rop, hundskall, kackel och barnskrik, kreaturmarknadens råmande ekar genom gränderna.

Över takåsarna åskar kyrkklockorna.

Den förste han möter är vapenförsäljaren Kort Koning som bor på Alfstrasse. Kanske har han haft med sig Konings adress. Han hinner bara precis komma över tröskeln innan han kläs av.

”Ganska snart skakade någon lusen från honom och gav honom kläder i damast och en rock i rävskinn”, står det nedtecknat.

Den högadlige revolutionären Gustav Eriksson klär av sig oxdrivaren. Och söker asyl.

Femhundra år senare är vägen till det som ska ha varit härbärget vid Elisenstrasse 4 asfalterad. Här rullar elbilar genom gamla arbetarkvarter, förbi villamattor, verkstäder och Lidl-butiker. Det är 25 grader varmt tredje veckan i maj.

Det äldre paret som bor i det säreget spetsiga, vita huset som på gamla kartor har namnet Schwedenkirche eller Wasahaus, heter Heidrun och Ullrich Jettel. De har uppfostrat tre barn här under minnestavlan på fasaden där det står: ”Gustav Eriksson Wasa, sedermera Sveriges konung, bodde enligt traditionen här, biltog”. Det sista ordet ska utläsas: fredlös och landsflyktig.

Heidrun Jettel har löv i håret av trädgårdsarbetet. Hon berättar att det är många år sedan det kom förbi en turistbuss full av svenskar.

– Är du från Schweden? Wunderbar.

Att Gustav Eriksson kom till Lübeck som en oxdrivare är bara en av flera berättelser om hans flykt. I en version ska han ha utgett sig för att vara på pilgrimsvandring på väg till Bad Wilsack i norra Tyskland. Oxdrivar-teorin är den kanske mest sannolika, i sin Lübeck-krönika från mitten av 1500-talet skriver munken och prästen Reimar Kock (som också skrev ner scenen med lössen) att Gustav Eriksson kom till staden som oxdrivare. Gustavs motståndare gav honom öknamnet ”Kung oxsvans” och ”Gustav korumpa”. Som paranoid despot skulle Gustav bli lättkränkt. När en knekt under en fest i Kalmar 1547 höjde en skål för Majestätet ”Gustav korumpa” blev straffet: halshuggning.

Stenplattan på fasaden på Elisenstraße 4 sattes upp 1938 på initiativ av den svenska konsuln i Lübeck. Men det finns belägg för att det fanns en Gustav Vasa-stentavla på huset även fram till 1820-talet. Journalisten och lokalhistorikern Manfred Eickhölter, en litteraturkännare som annars forskat på Goethe och bröderna Mann, har studerat Gustav Erikssons tid i staden och skrivit om honom i tidskriften Lübeckische Blätter.

– En expert på medeltida byggnadskonst har konstaterat att väggarna är från 1500-talet, men inte kunnat bevisa att huset stod här just 1519. Men det har en ovanlig liten källare som skulle tala för att den är så gammal. Som en historiker som studerat huset skrev 1897: varför beröva ett modigt hem en legendarisk berömmelse? säger han.

Manfred Eickhölter har ägnat orimligt mycket tid åt att studera huruvida två vadderade tröjor, tillverkade mellan 1420 och 1470, bars av Gustav Vasa när han kom till staden den där höstkvällen 1519. Ett av plaggen, ursprungligen avsedda att bäras under en riddares rustning, visas nu på Holstentornets museum i Lübeck, det andra är just nu utlånat från St Annen-museet till Hansamuseet. Frågar man Manfred Eickhölter kan det här, kanske kanske, ha varit plaggen som skakades på löss.

Vad tror man på flådiga Europeiska Hansamuseet i staden? Nja, Gustav Vasas namn nämns inte ens i montern.

– Det bars aldrig av Gustav Vasa. Det är sannolikt en myt som spreds från 1800-talet, säger Matias Piper, chef för museets guider.

Nedrigt nog nämns Gustav Vasas namn inte överhuvudtaget på Hansamuseet.

– Ni svenskar får ursäkta, men vi har tolv rum här och vi ska få plats med åttahundra år av Hansahistoria.

Det var hos olika köpmän, däribland på Alfstrasse, Gustav Eriksson gömde sig. Husen på Alfstrasse totalförstördes när Royal Air Force bombade staden den 28 mars 1942, tjugo procent av den historiska staden blev till ruiner. Borgmästare Nicolaus Brömses hus står däremot kvar, men ombyggt sedan Gustav Erikssons tid. På skylten på fasaden på Königsstrasse 9 står: ”Medan Gustav Eriksson Wasa biltog hade en fristad i Lübeck, umgicks han flitigt i borgmästare Brömses hus. Här växte i hans sinne planen till Sveriges befrielse”. För de som nu skulle uppleva sekler av Vasa-kungar som en befrielse.

Här finns idag museet Behnhaus Drägerhaus, som under våren domineras av en ny utställning om stadens litterära stolthet, Thomas Manns ”Buddenbrooks”. För att ändå ge lite feeling för 1519 leder museichef Alexander Bastek mig ner i de annars stängda källaren. Vi tittar på de mäktiga vita välvda taken.

– Kanske gick Gustav ner här för att hämta några flaskor rotspon då och då?

Rotspon är det vin som lübeckarna ännu importerar från Bordeaux, lagrar på ekfat och tappar på flaskor i staden.

När Gustav Eriksson kom till Lübeck hösten 1519 var Hansan fortfarande på höjden av sin makt. Den styrdes från den andra våningen i rådhuset i Lübeck. Men Danmark under Kristian II började ta strid mot handelsnätverket. Samtidigt hade globaliseringen satt fart. Brittiska och nederländska skepp gick till ”Den Nya världen”, portugiserna seglade runt Afrika för att handla med Asien. Under ytan i Lübeck mullrade det av interna stridigheter. Den gamla Hansavärlden hade 1519 hamnat i en utförslöpa man ännu bara kunde ana.

Omedelbart efter sin ankomst vände Gustav Eriksson sig till rådsherrarna i Lübeck och förklarade att han inte var någon krigsfånge utan att han blivit gisslan efter att ha blivit bortförd av svekfulla danskar. I Per Brahes tillägg till Peder Svarts hjältekrönika beskrivs Gustav Vasa som en socialt begåvad man som kunde roa ett helt rum med ”höveligt skämt och lustigt snack”, men också ”tala om något som allvarligit och viktigt var”.

Om Lübecks styrande män lät sig charmas och/eller bara såg det som strategiskt smart att värna om svensken vet vi inte. Men när den danska kungens man kom till Lübeck för att kräva ut flyktingen den 20 november 1519 hade Lübeck redan gett honom skydd.

Gömd i den lybska borgerlighetens gemak hade Gustav Eriksson tid att läsa de samhällsomstörande texter som hade börjat vandra upp från Wittenberg. Det var skrifter som brändes på Marktplatz när de påträffades. Men en av Martin Luthers närmaste, Jürgen Benedict, spred de förbjudna orden bland de radikala köpmän som Gustav umgicks med, bland dem köpmannen Herman Iserhel.

Om Gustav Eriksson tog till sig de teologiska argumenten för protestantismen, eller bara såg en fet chans att ta makten över kyrkan – och dess rikedomar, vet vi lite om. Men han skulle påbörja reformationen av Sverige redan 1527 – och kyrksilvret skulle bygga hans rike.

Under tiden i Lübeck nåddes Gustav Eriksson av nyheter om danska krigsframgångar. I mars 1520 kom beskedet att riksföreståndare Sten Sture den yngre var död. Vad göra? Stanna i fristaden eller återvända till Sverige och riskera livet?

I maj 1520 gick Gustav Eriksson ombord på skutan Rabe. Hans vän vapenhandlaren, Kort Koning, ägde andelar i fartyget som anlände till halvön Stensö söder om Kalmar den 31 maj.

Via senare mer ombesjungna äventyr i Dalarna skulle Gustav Eriksson leda upproret mot unionskungen Kristian II. Men det var i akut behov av hjälp från Lübeck. I början av 1522 skrev Gustav Eriksson flera brev och bönade Lübecks råd om skepp, legoknektar, vapen, humle, salt och tyg. Han skulle snart få det som anses vara starten på den svenska marinen: tio bestyckade fartyg som anlände till Slätbaken vid Söderköping den 7 juni 1522. De blev snabbt avgörande i kampen om Östersjön.

När Gustav Eriksson valdes till Sveriges kung i Strängnäs den 6 juni 1523 regisserades föreställningen av tyska rådsherrar. I Gustav såg de, en rejäl missbedömning, någon som skulle stå upp för stadens handelsprivilegier och betala skulderna.

Närmast flyktingen Erikssons sociala liv i Lübeck kommer vi genom de brev som Herman Iserhel skrev till honom i Sverige årtiondet därefter. Den tyske historikern Hans-Jürgen Vogtherr forskade om korrespondensen och skrev om den i texten ”Der Schweden-Kaufmann Hermann Iserhel und Gustav Vasa” (2014).

Iserhel hade utbildat sig till ”långdistanshandlare” i Stockholm och var en av Lübecks ledande experter på den ekonomiska och politiska situationen i Sverige. Femton av hans brev till Gustav Eriksson finns bevarade. I dessa är männens vänskap tydlig.

I ett brev daterat den 30 juni 1523 lyckönskar Hermann Iserhel Gustav till kröningen och avslutar brevet med en hälsning från sin fru: ”Min Elsebe önskar dig tusen god natt”. I ett litet PS lägger han till: “Jag sänder dig ett litet fat med oliver till din förnöjelse. Jag skulle vara glad om du berättade vad du tyckte. Örterna hör till oliverna. Jag undrar om det finns andra delikatesser ni skulle vilja att jag sände?”

I Hermann Iserhels brev återkom propåer om att Gustav skulle betala sina lån, efterhand blev hans ton allt mer desperat. Han hade gått i god för svensken och jagades nu av köpmännen. Ändå bestod lojaliteten länge – och Elsebe skickade Nürnbergerkakor med breven.

De svenska avbetalningarna 1522 och 1523 täckte bara hälften av lånet. Vilket snart gjorde Hermann Iserhels situation än svårare. ”Jag ber Ers nåd att hjälpa mig ur den här situationen där jag nu är”, skriver han och kallar sig själv ”arme bedrövade man”.

Bara ett av Gustavs Erikssons brev till Hermann Iserhel är bevarat. Det är daterat den 18 Juli 1531 och inleds med orden: ”Käre Hermann, gode vän...”

Men snart skulle vänskapen ruttna.

I mars 1532 om Hermann Iserhel till Sverige för att be Sverige om hjälp i Lübecks krig mot Nederländerna. Gustav erbjöd militär hjälp i utbyte mot en begränsning av Lübecks tullfriheter. När Lübeck tackade nej svarade Gustav Vasa med att riva upp skuldavtalet och konfiskera Lübecks egendomar i Sverige.

Hermann Iserhel gjorde en prestation ”som fick historiska konsekvenser för Gustav Eriksson och Sverige”, skriver Hans-Jürgen Vogtherr.

Men under 1530-talet förvandlades ”käre Hermann” till en ”en icke-person” för den svenske kungen, en man vars namn icke fick nämnas.

Om svensk historia har gett någon rollen som en superhjälte, en halvgud, en gestalt i ett magiskt skimmer, så är det Gustav Eriksson.

Med en tidig lojal biograf med sinne för dramatik som Peder Svart och århundraden av patriotisk historieskrivning präglades bilden av ”befriaren” och ”landsfadern”. Kanske är det också skälet till att tiden i Lübeck, när han var en flykting med mössan i hand, förblev nästan oskriven.

Och man kan inte säga att staden Lübeck gör någon särskilt stor affär av svenskens tid här. Ingen har ens förstått att göra turistpengar på en krog med namnet Gustav Vasa. När jag går ner i källarkrogen Ratskeller, där man började lagra vin på 1200-talet, och frågar om de har något som minner om den svenska historien tittar servitrisen en stund på mig innan hon svarar: ”Knäckebröd?”

Men i rådhuset står i alla fall Anders Zorns skulptur av en ung, skönlockig Gustav Eriksson, i kort ansat skägg, med Rambo-stor kniv på höften och knästrumpor. Skulpturen skänktes Lübeck 1920. Och förra året höll Sveriges marinchef Ewa Skoog Haslum ett spexigt tal om den lybska skulden just här i rådhuset. ”Jag har idag lämnat över det kvarvarande beloppet och hoppas att vi alla kan blicka framåt mot ett fortsatt bra samarbete.”

Den som är satt i skuld kan, med tiden, känna sig rätt fri ändå. 500 år senare blir det mesta komik.

Den tyske poeten Emanuel Geibel skrev 1842 i dikten ”Ein Ruf von der Trave” om ett svunnet mäktigt Lübeck inför vilket ”svensken böjde huvudet”. Ett maktcentrum där stadens fäder ”valde ett huvud för tomma kronor”.

Gustav Eriksson fick inte bara oliver och kakor från Lübeck. Han fick konungariket Sverige.