Som gammal läkare blir man bekymrad när nutida sjukvårdspersonal hellre förlitar sig på labvärden och dess referensvärde och på röntgen än på den kliniska undersökningen.

En ömmande svullen fot/fotled som utan föregående skada, orsakad av stukning eller ett fall som skulle kunna leda till skelettskada, måste undersökas noga och inte bara skickas hem med smärtstillande piller, som en skribent på Min mening vittande om.

Tankarna går i första hand till gikt och beroende på sjukhistorien kan man även ha Borreliainfektion i åtanke. Andra sjukdomar kan också ge led- inflammation som orsakar svullnad och smärta.

Den pressade sjukvårdens främsta uppgift tycks numera vara att stoppa patienten från att komma dit. Det finns undantag, och det är symtom på hjärtsmärta, brutet lårben och strokesymtom. Då har vi ett akut omhändertagande.

Till specialistvården kommer man bara efter remiss från vårdcentralens läkare. Inte så ovanligt att även denne/denna nekar remiss för att ett specifikt värde på misstänkt sjukdom inte är avvikande. En anhörig hade uttalade svullnader i samtliga leder vilket tydde på svår reumatoid artrit men då blodprovet på sjukdomen inte var avvikande förvägrades remiss till specialistvården. Efter månaders försök att komma förbi motståndet så blev svaret från specialistläkare ”Du borde ha varit här för fem månader sedan!

För att spetsa till det: ”Sjukvården är sjuk”. Det finns så mycket som skulle kunna förbättras om man inte överlät till administratörer och icke sjukvårdskompetent personal att lösa de allvarliga problemen inom vården. Med rationaliseringar och effektiviseringar riskerar avståndet från det egentliga basuppdraget att öka.

Helena Rooth Svensson

seniorläkare