”HD Dok” är dokumentärpodden med Skånes starkaste berättelser. Du kan lyssna i spelarna nedanför, eller där du lyssnar på dina poddar – som Spotify eller Apple Podcasts. Följ ”HD Dok” i din poddspelare för många spännande berättelser.

Mellan Kristianstad och Helsingborg löper riksvägen som dagligen passeras av mellan 2 000 och, på sina ställen, 16 000 fordon, enligt trafikverket. Krika, flygrakan och trafikkameran i skogen mellan Klippan och Perstorp är nog många bekanta med. Vägen binder samman nordöstra och nordvästra Skåne.

Vi avbryter den hetsiga strömmen av bilar och knackar på hos någon av alla de som lever längs den väg som har beskrivits som ”Sveriges tråkigaste väg”. Och bakom dörrarna möts vi av berättelser om livet, kärleken och vad som ledde till att en liten bit av väg 21 blev någons del av världen.

I Perstorps kommun bor Elaine Gustafsson med sin man. Utanför huset står ofta olika bilar och andra fordon parkerade. Jänkarbilar, en gammal amerikansk polisbil och en annorlunda husvagn är några av alla fordon som passerande kunnat lägga märke till. Huset har pynt och skyltar som tyder på ett intresse för 50-talet, rockabilly och cruising.

Elaine Gustafsson anländer lite efter utsatt tid. Hon har varit i Fjälkinge med en katt som behövde ta bort några stygn. Välkomstkommittén bestående av ett gäng hundar har redan skällt ut mig. Det märks att hon har energi och många järn i elden.

– Jag måste hinna packa husvagnen också, vi drar på cruisingträff på Öland imorgon tillsammans med några vänner, säger hon och hälsar på hundarna som är oerhört glada att se henne.

Hon tänder en cigarett och vi slår oss ner på altanen. En liten grusplätt är allt som skiljer huset från 21:an.

– Nä, Sveriges tråkigaste väg tycker jag inte det är. Det finns tråkigare, säger hon.

Hundarna pockar på hennes uppmärksamhet och en försiktig rysk nakenkatt kollar in läget. Jag frågar vad det är för fel på den men den ska se ut så. Dum reporter ber katten om ursäkt.

Elaine Gustafsson är en liten, späd kvinna och möter en hel del förvånade blickar i sitt yrke som dumperförare.

– De tror att det ska dyka upp nån manhaftig typ, och så kommer lilla jag, säger hon och skrattar.

Hon är stockholmare i botten och hamnade i Perstorp när hon träffade sin man för sju år sen. På helgerna är det cruising som gäller.

– Alla kan vara med. Från minsta lilla nyfödd till någon som ska ta sitt sista andetag. Alla är välkomna, säger hon om svar på frågan vad det är som är så speciellt med bilträffarna.

Ibland kan hon sitta på sin altan och se andra amerikanska bilar passera.

– Då vet jag ofta vart de ska, aha, de är på väg till den träffen, säger hon.

Någon mil därifrån, intill Krikakorset, gömmer sig en röd kringbyggd gård bakom de stora lummiga träden. Det märks att det bor barn i huset, i trädgården finns det kojor och gungor. Inne på gården lunkar stora ankor omkring. De blänger misstänksamt på bilen som rullar in och en hund skäller från boningshuset.

Här bor familjen Hult. Emelie, Per och deras tre barn Otto, 8 år, Irma, 6 år, och Iris, 4 år. Huset och gården har funnits i Pers släkt i generationer och för Pers del har drömmen om att bli jordbrukare alltid funnits. Emelie hade kanske inte riktigt samma framtidsplaner som liten, men idag driver de gemensamt sitt regenerativa jordbruk samtidigt som de jobbar med ”vanliga” jobb.

– Dubbelt så många, säger Emelie Hult som svar på frågan om hon önskar att dygnet haft fler timmar.

När riksvägen skulle byggas precis intill gården fick Pers farföräldrar önska vilka områden kring gården som de ville få som kompensation. De fick göra tre val, från det de önskade mest och ner.

– De fick alla tre, så det var ju bonus, säger Emelie. Hon har tagit del av dokumenten och diskussionerna när vägen skulle byggas som föredömligt sparats av farföräldrarna i en pärm.

Familjen Hult har höns, kor och har haft grisar. Korna betar intill 21:an, både på fälten och skogsområdet intill huset.

– Det bästa med det här livet är att kunna ge barnen en uppfattning om var köttet kommer ifrån och hur det funkar.

Hon säger att hon under en tid på en folkhögskola upplevde att många av kurskamraterna hade klimatångest.

– Det har jag aldrig. Jag vet att vi gör vad vi kan här, säger hon.

Det finns fler inflyttade som hittat sin plats bara några stenkast från vägen.

Erik Östberg och Maria Pettersson är krögarparet från Närke som länge letade i Skåne efter en verksamhet och en hästgård för Eriks hästintresse. I Forestad i Klippans kommun hittade de sin hästgård och i Perstorp fanns restaurangen som fick namnet Skafferiet.

– Det var ganska nergånget när vi tog över. Då hade det skrivits med målarfärg på pelarna utanför: pizza och kebab stod det med stora bokstäver, säger Erik.

Restaurangen ligger lite gömd, precis intill vägen, och den stora parkeringen har plats för både små och stora bilar.

– Våra gäster är allt från den skitigaste arbetaren till en pensionär som vill ha dagens, säger Erik.

Det serveras husmanskost och paret har fått lära sig vad skåningarna gillar.

– Här kan vi ha fläskstek som lunch, det hade aldrig fungerat i Närke, säger Erik och fortsätter:

– Närkingarna åt pannkakor med ärtsoppa. I Skåne är det ärtsoppa med pannkakor.

De har haft några tuffa år med pandemi och nu höjda livsmedelspriser.

– Vägen tystnade när de första restriktionerna infördes under coronapandemin, det var en märklig upplevelse, fortsätter Erik.