En viktig del i en välfärdsstat är tillgången på kapital. I begynnelsen kom allt kapital från det agrara, men i mitten på 1800-talet skedde ett verkligt skifte (med det idag utslitna prefixet paradigm). Skråväsendet avskaffades, aktiebolag instiftades, statliga järnvägar byggdes och frihandeln inleddes. Mannen bakom allt detta hette Johan August Gripenstedt och var finansminister samt ingift godsägare till Bystad-Brevens bruk och Nynäs slott.

Gripenstedts betydelse för det svenska industribygget kan knappast överskattas. De kända svenska storföretag som vi sedan länge känner, skapades efter Johan August Gripenstedts reformer. Det är med intäkter från dessa företag välståndet skapats och sedan fördelats med politik. Med dessa då nya företagsbaroner skapades naturligtvis också klyftor, men vad gjorde det när manna även föll på de sämst ställda. Entreprenörerna skapande innovationer som gjort livet enklare för alla samtidigt som de själva blev förmögna. Gott så.

Hur ser det då ut idag? Ja, det är väl bra att vi har 542 miljardärer i landet och att de ständigt blir fler. Det är svårt att förfäras över just detta faktum, men ytterst störande hur det går till. Långt ifrån alla av dessa nyrika skapar mervärde för andra än sig själva, annat än när de konsumerar och om de eventuellt betalar skatt, vilket inte är givet. Dessutom är flera av dessa förmögenheter före detta skattemedel, som en gång inkasserats genom uppbörd från vanliga löntagare.

Till detta kommer att det allmänna, som myndigheter och kommuner alldeles för ofta leker affär genom att ta betalt av sig själv, sälja ut och sedan hyra och allmänt agera som att man var ett konkurrensutsatt företag på börsen. Allt i akt och mening att effektivisera, trots att det visat sig vara kontraproduktivt. Hela idén att använda kapitalskapande incitament för samhällsägd verksamhet, leder fel på alla vis. Inga goda exempel kan lyftas fram trots flera decennier av försök.

Ett modernt samhälle är så mycket mer än en nattväktarstat, som bara har att vårda den yttre och inre säkerheten. Staten är även det försäkringsbolag som ger vård, skola, omsorg och tar ansvar för rikstäckande infrastruktur i olika former. Med detta följer ett ägande och förvaltande som kräver ett stort handlag av ett annat slag än vinstmaximering, låt oss kalla det nyttomaximering.

För att hålla hög kvalitet på det stora antalet samhällsanställda krävs bra villkor och för det i sin tur goda skatteintäkter. Skatteintäkter är inget nollsummespel, där man bara kan öka uttaget hur som helst, det fick vi lära oss den hårda vägen på 70- 80-talen med skatteflykt. Det är en grannlaga uppgift att gynna innovationer och samtidigt slå vakt om skatt efter bärkraft. Det är bra att man i Sverige bättre än i USA kan förverkliga ”den amerikanska drömmen”, men skevheterna i våra system måste åtgärdas så att drömmar blir närande och inte tärande.

Det är alltså inte en ideologi eller religion som ger ett gott samhälle, utan en mix där hänsyn tas till såväl helheten som individen. I Sverige har vi valt att transformera delar av religionen till lag, som vi kallar välfärdssamhället. Biverkningarna har blivit brister i egenansvar, – jag betalar ju skatt och – samhället gör inte tillräckligt.

Systemförändringar hindras dock av politiska låsningar, som beror på makthavares ängsla om sin inkomst och karriär. Sanningen får man av de som inte har något att förlora, samt av ett litet fåtal individer med civilkurage. Lyssna på dem!

Rickard Nordström