Lena Amorøe, nationellt huvudskyddsombud inom Polisen, konstaterar att poliser allt oftare tvingas ta hand om psykiskt sjuka som andra instanser borde hantera (Aktuella frågor 3/8).

I Sverige har psykiatrin rustats ner mer än i något annat välfärdsland, särskilt har antalet platser inom slutenvården minskat. Det är beslut som politiker har fattat. De misstror psykiatrins metoder och förmåga att hjälpa personer med psykiska problem.

Psykisk ohälsa bidrar till att Socialtjänsten går på knäna. Viktigt i sammanhanget är att den treåriga socionomutbildningen saknar psykiatriska undervisningsmoment. De som ansvarar för utbildningen är visserligen införstådda med att psykiatriska störningar är vanliga inom de grupper som socialtjänsten arbetar med, men motargumentet är att utbildningen avser att göra studenterna till ”generalister”. Socialtjänstens kunskapsnivå är så låg att varken arbetet med klienter som lider av psykisk ohälsa eller samarbetet med psykiatrin fungerar.

Polisutbildningen innehåller vissa psykiatriska moment – men för få och inte anpassat till de problem med psykiskt störda individer som poliser möter.

Lena Amorøe hänvisar till mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan på Gotland förra sommaren och till att en flicka och hennes mormor skadades efter att en man oprovocerat attackerat dem med kniv i mars i år.

Amorøe antyder att åtgärder styrda av riskbedömningar skulle kunna förebygga många brott.

Riskbedömningar utvecklades i första hand inom rättspsykiatrin – och blev tillräckligt bra för praktisk användning 1995.

Inom god rättspsykiatrisk verksamhet är träffsäkerheten för riskbedömningar sådan att fyra av fem bedömningar är korrekta. Polisen som myndighet har förstått vilka möjligheter det innebär för den egna verksamheten och använder forsknings­baserade bedömningsmetoder som borde fungera. Men de fungerar inte därför att metoderna förutsätter att de som gör bedömningarna har tillräcklig psykiatrisk kompetens. Polisledningen har viftat bort problemet och rekommenderar ett eget riskbedömnings­instrument. Detta är undermåligt vilket visats i flera vetenskapliga studier. Trots det vill inte polisledningen ändra sina rekommendationer.

Socialstyrelsen tog 2013 fram riskbedömnings­instrumentet FREDA och rekommenderar det för bred användning för socialtjänstens klienter. De som använder FREDA behöver ingen utbildning, men det gör inget. FREDA är värdelöst inte minst därför att det saknar referenser till de senaste 50 årens vetenskapliga utveckling inom riskbedömningsområdet. Kriminal­vården har egna riskbedömnings­instrument som är bättre än FREDA, men inte heller de är bra.

Rättsväsendet, det vill säga landets domstolar, använder inte strukturerade riskbedömnings­metoder. De nöjer sig med magkänsla. För att göra farsen komplett finns omfattande sekretess­regler mellan de aktörer som ska samverka.

Viljan hos såväl politiker som alla inblandade instanser är nog god liksom deras människosyn. Men det räcker inte. Psykiatrin har kunskap men för lite resurser. Polis, socialtjänst och rättsväsen har resurser men för lite kunskap. Nödropet kom denna gång från polisens nationellla huvudskyddsombud.

Finns undervisningsmaterial? Jag skrev på beställning av Rikspolisstyrelsen en psykiatrisk lärobok för rättsväsendets aktörer men den används inte, varken vid vidareutbildning eller inom polisutbildningen, utom i Malmö. Den kan utan problem läsas av socionomer och rättsväsendets aktörer. Den kostar inget och kan laddas ner via nätet.

Regeringen bör ta ett samlat grepp om hur samhället ska hantera problemet kriminalitet och psykisk störning.

Samverkan mellan psykiatrin, Socialtjänsten, Polisen, Kriminalvården och rättsväsendet behöver fungera betydligt bättre än idag.

Kunskapen måste öka och sekretessproblemet lösas.

SKRIBENTEN

Sten Levander, tidigare psykiatriker, psykoterapeut och professor emeritus i psykiatri i Lund och professor emeritus i rättspsykiatri och allmänpsykiatri i Trondheim

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.