Vad är det för land, som har en sjukvård i förfall med långa vårdköer, personalbrist, brist på vårdplatser och en ständig underfinansiering? Nej, det är inte Sverige utan England som beskrivs i den högerliberala tidskriften Axess 2/23. Visst! ”Man kan lida mycket bara man vet, att grannen lider mer”, enligt ett gammalt talesätt.

Det är emellertid en ringa tröst för den som väntar i en behandlingskö. De tycker nog att sjukvårdens förfall nått vägs ände, ty bland allt som inte fungerar – skola, omsorg, järnväg, apotek med mera – så ser svenskarna sjukvården som den viktigaste uppgiften för politiken att lösa.

Någon satsning på sjukvården blir det inte i den budget som den nya regeringen har lagt fram. ”Det vi ser är en nedmontering av vården som kommer att leda till fler vårdskador, längre köer och en personal som inte orkar jobba kvar”, säger Jani Stjärnström, som är vice ordförande i Vårdförbundet. (ETC 16/11 -22). Sverige är också det land i EU, som har lägst antal vårdplatser – endast 1,9 vårdplatser per 1 000 invånare (Eurosat). De två miljarder som regeringen satsar på fler vårdplatser räcker inte långt och kompliceras ytterligare på grund av personalbrist. Fler vårdplatser kräver ju ökad bemanning.

Även primärvården lider av personalbrist. Göran Dahlgren, gästprofessor vid University of Liverpool, menar att etableringsfriheten inom lagen om valfrihet strider mot hälso- och sjukvårdslagen: ”Inga andra välfärdsländer i Västeuropa låter marknaden styra primärvården som Sverige gör och om man kommersialiserar vården är det oerhört viktigt att styra var läkarna etablerar sig”.

I Danmark och Norge får inte de privata allmänläkarna öppna mottagningar var de vill. Sveriges skattefinansierade vårdsystem är det enda i Västeuropa utan etableringskontroll, enligt Finn Diderichssen vid Köpenhamns universitet. (DN 20/11-22).

Välfärden är helt klart underfinansierad. Dels på grund av att den offentliga sektorn inte kompenseras fullt ut för inflationen i budgetarbetet och dels beroende på de senaste 20 årens skattereformer. ”Först en social-demokratisk regering som tog bort arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatten. Och sedan en borgerlig regering som sänkte ytterligare skatter, införde IKS och tog bort fastighetsskatten och värnskatten”, enligt Andreas Cervenka. (ICA-kuriren nummer 24/22).

Men ”högern kommer aldrig medge att problem i ett underfinansierat system kan lösas med pengar” (Förutom försvaret – Min anmärkning), enligt DN-kolumnisten Andrev Walden. Han påminner också om, att Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson, sörjer över, att skillnaden mellan socialdemokratins och Tidöpartiernas ekonomiska politik är så liten: ”Två versioner av fortsatt stryparsamhälle, det ena med SD och det andra utan.” (DN 11/7 -23).

Min grundade mening är däremot solklar. Vill vi ha en bra och något så när rättvist fördelad sjukvård, så måste vi också börja diskutera och genomföra skattehöjningar. Med anständigt progressiva skatteskalor, så får man också som en bonuseffekt även ett jämlikare Sverige. Därutöver måste vi ta tillbaka makten över välfärdssektorn från marknadskrafterna.

Åke Lindroth

Farhult