För sextio år sedan, den 28 augusti 1963, samlades över en kvarts miljon människor framför Lincoln Memorial, det ikoniska minnesmärket över president Lincoln i Washington, för att lyssna till den amerikanska medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King. Det var en demonstration för medborgerliga och ekonomiska rättigheter för den afro-amerikanska befolkningen i USA. Deltagarna kom från många delar av USA, inte minst från många sydstater.

King var den siste av flera talare på trapporna till Lincoln Memorial. Hans tal är ett av de mest betydelsefulla i amerikansk historia. King formulerade vältaligt ett hopp om ett slut på diskrimineringen av afro-amerikanerna. Han hade en dröm, sade han, om ett annat USA, där de grundläggande orden från den amerikanska självständighetsförklaringen om att alla människor är skapade lika, äntligen skulle bli uppfyllda.

I många sydstater var segregeringen laglig. Den svarta befolkningens politiska och sociala rättigheter var starkt begränsade. I vissa områden kunde till exempel bara mindre än tio procent av afro-amerikanerna utöva sin rösträtt. Från mitten av 1950-talet hade kampen för medborgerliga rättigheter intensifierats, och marschen till Washington var den dittills största demonstrationen för ökade rättigheter för den afro-amerikanska befolkningen i USA.

Kings tal satte fokus på ett grundläggande problem i det amerikanska samhället – afro-amerikanernas underordning. USA lever fortfarande i skuggan av slaveriet, trots att det är över fyrahundra år sedan de första afrikanska slavarna fördes till de engelska kolonierna i Nordamerika 1619, och trots att slaveriet förbjöds 1865 efter ett blodigt inbördeskrig. Frågan för King 1963, som fortfarande är giltig idag, är om och hur USA kan lösa detta amerikanska dilemma.

Det löfte om alla människors lika rättigheter och likabehandling som finns i USA:s självständighetsförklaring och konstitution hade 1963 ännu inte infriats. Men nu var det dags, sade King. Den afro-amerikanska befolkningens tålamod var slut, och en kvarts miljon människor hade kommit till Washington för att begära att USA skulle leva upp till sin utfästelse.

Trots de problem som King såg och den diskriminering som han själv hade lidit under, fanns ändå hopp i Kings tal. Hans dröm var rotad i de grundläggande amerikanska idéerna om alla människors lika värde, och att USA en dag skulle leva upp till dem.

En dag, sade King, skulle slavarnas och slavägarnas söner kunna sitta vid samma bord i brödraskap, och en dag skulle Kings fyra barn kunna leva i ett land där de inte värderades på grund av sin hudfärg utan istället för vilka de var som personer.

Den motsatta idén, att rasismen är en integrerad del av det amerikanska samhället, finns också som en del av den amerikanska traditionen. Delar av medborgarrättsrörelsen under Kings tid radikaliserades, och gav upp hoppet om att hans dröm skulle förverkligas. Till exempel ville inte medborgarrättskämpen Malcolm X och det radikala politiska partiet De svarta pantrarna integreras i det amerikanska samhället, utan ville istället distansera sig från det. Idag talas, i ljuset av bland annat polismordet på George Floyd i Minneapolis 2020, allt oftare om hur rasismen alltid har varit en självklar utgångspunkt för den amerikanska republiken.

Hur har då utvecklingen varit sedan Kings tal? Det är helt klart att effekterna av den stora manifestationen framför Lincoln Memorial blev stora. Demonstrationens ledare, med King i spetsen, spelade en stor roll när ny medborgarrättslag antogs och skrevs under av president Johnson ett knappt år senare, i juli 1964. Medborgarrättslagen kompletterades 1965 av en speciell lag som skulle garantera den lika rösträtten i USA, som också fick mycket stor betydelse.

Det gjorde att de lagliga hinder, som präglade afro-amerikanernas liv i många amerikanska delstater under lång tid, har försvunnit. Afro-amerikanerna började under 1960-talet på allvar att delta i den politiska processen. Olika lagar som begränsade rätten till utbildning upphörde att gälla, och en svart medelklass började växa fram.

Å andra sidan kvarstår sociala och ekonomiska problem, ofta knutna till diskriminering och rasism. Segregering, även om den inte längre är laglig, fortsätter att vara en del av USA. Fattigdomen har minskat bland afro-amerikaner, även om den fortfarande är större än bland den vita gruppen. Afro-amerikanerna är markant överrepresenterade i amerikanska fängelser och drabbas i större utsträckning av narkotikans gissel.

Mycket har alltså hänt sedan 1963. Valet av en svart president 2008 var för många nästan otänkbart, och stärkte optimismen om att rasfrågans betydelse höll på att minska. Åtta år senare kom en rekyl. Ras och etnicitet blev avgörande för president Donald Trumps seger 2016, och kommer säkert att spela en stor roll även för kampanjen 2024. Vägen till Martin Luther Kings dröm är fortfarande lång.

SKRIBENTEN

Dag Blanck, professor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.